Göteborgsposten – 31 oktober 1867, sida 1

— Aflägsna henne, upprepade han i en ännu bestämdare ton, som nästan kom blodet att stelna i Denises ådror. Hon tog sin dotter vid handen, törde henne ut i förstugan och skickade henne att leka hos en af grannarne. — O, den elake herrn, mumlade barnet. Hennes mor gaf henne ett lätt slag för att få henne att tiga och återkom brådskande till sin mans principal. Han hade ställt ifrån sig sin hatt, hade satt sig i lutande ställning och stödde båda händerna på elfenbensknappen af sin käpp och denna knapp af elfenben förskref sig till och med från en kund, som satt den i pant. Denise förblef stående bredvid en stol, icke vetande om hon tordos sätta sig inför en så mäktig person. Han måste ge henne tillstånd dertill. — Sätt er, fru Tournaire, sade han. Han satte sig på kanten af sin stol och fattade mod att fråga: — Har det händt någon olycka, herr Cambrai. — Ja och nej; det kommer an på. — O min Gud, ni förskräcker mig ... Det har väl ingenting händt Simon? — Om vi tala om hans helsa, har ingenting händt honom. — Ah, jag andas åter. — Om vi tala om hans uppförande åter, så är det något vi få se. — Jag förstår er icke. Ursägta hr Cambrai, men ni har ett utseende, som förskräcker mig. — Jag ursägtar er fru Tournaire, jag ursägtar er så