Göteborgsposten – 30 oktober 1867, sida 2

Delningen! Vid dessa ord strömmade bloden till juvelerarens ansigte, ådrorna vid haus tinningar svällde, och hans ögon sköto blixtar. Dela? ... för hvad? ... för att fylla denna för SaintValiez bottenlösa brunn? ... för att proppa denna vampyr Cambrais kassaskåp? ... Å ena sidan det orimliga slöseriet, å den andra den snikna girigheten. Om deremot en vis försyn skulle göra honom ensam till ägare af skatten, han, hr Portin, en hederlig köpman, en värdig familjefader, åtnjutande allmän aktning, deltagande i en mängd goda verk, egande de aktningsvärdaste personers vänskap skulle det icke vara oändligt mycket bättre och förståndigare? Efter mogen öfverläggning blef han öfvertygad derom och beställde hem till sig Bruno Galichon, låssmeden vid gatan Montmartre. Då denne infann sig på hans kallelse förde han honom till kabinettet, der han brukade hälla sina sammankomster med bolagsmännen, stängde dörren för att icke blifva störd och bad arbetaren, som var temligen nyfiken öfver dessa förberedelser, att sätta sig. — Min kära vän, började han, jag har hört talas om er genom en af edra grannar, som är min bästa arbetare. — Leonard Dorbans? sade Bruno. — Ja, ni känner honom och han har talat om er som en säker och skicklig man, som jag vid tillfälle skulle kunna använda. — Jag känner igen honom derpå, det är en bra pojke,