Göteborgsposten – 26 oktober 1867, sida 1

kallas för en händelse som ser ut som en tanke. eUnder loppet af nästa vecka har vår musikälskande allmänhet att vänta sig icke mindre än 2:ne konserter af stort intresse neml. fru Louise Michablis på Onsdagen å Nya Te atern och dir. Isr. Sandströms andliga konsert på Thorsdagen i Domkyrkan. Det särdeles lofvande programmet till den förra har redan offentliggjorts. Den senare konserten lärer äfven komma att erbjuda mycket af intresse. Härtill kommer nationalsångarnes konsert på Måndag, summa trenne musiktillställningar på en vecka! Kom nu och säg att vårt samhälle icke är musikaliskt, posito att alla tre bli så talrikt besökta, som man har all anledning att förmoda. Att kunna vara karl för sin hatt är en god sak äfven i så måtto, att man så länge som möjligt kan få aa den oantastad af verlden, eller med andra ord slippa att uppföra på utgiftsbudgeten öfver hufvud taget mera än högst tvenne dylika plagg om året. Att detta i större städer faller sig vanskligt nog, det gifver den dagliga erfarenheten vid handen, och orsakerna dertill äro för mångfaldiga och i alla fall tillräckligt kända för att här behöfva upprepas. Mycket torde dock i detta hänseende kunna anses vara vunnet om den å Skandinaviska Kreditaktiebolagets lokaler härstädes nyligen vidtagna regimen äfven vunne efterföljd inom andra mera offentliga rum, exempli gratia enskilda bankens, lånekontorets, tullverkets, postverkets och telegrafverkets resp. lokaler. Man läser nemligen numera på förstnämnda ställe tryckta anslag med uppmaning: Behåll hatten på!t Som sagdt, exemplet manar till efterföljd, äfven om vederbörande derigenom skulle utsätta sig för att stöta — stadens hrr hattmakare för hutvudet. Må ingen anklaga Pusterviksboarne för att vara ett otacksamt slägte om vi ännu en gång framföra deras klagan till dem det vederbör. Det gäller nu det högligen bedröfliga tillstånd, hvari den för flertalet der boende närmaste vägen till staden befinner sig eller den ofta och mest under de senaste dagarne omrörda provisionella vägen fram till Svängbron, inberäknadt den del af Skeppsbron som sträcker sig framför Oscarsdahl samt Rappska och Delbancoska husen. Omrörda i ordets egentligaste bemärkelse; ty hela vägen har, isynnerhet under veckans första hälft, stått som en grådaskig lervälling, inbjudande, för amatörer af gem is-gyttjebad, men förfärlig och hårresande att skåda för hvarje vän — och ännu mer för hvarje väninna — af törra och rena skodon. Då, menskligt att förmoda, vi i år lika litet som föregående år lära undgå en lång och regnig efterhöst eller rättare förvinter, skulle det oaktadt de båda nya fotogönlyktorna fortfarande se ganska mörkt ut för de stackars vandrare, som nödgas vandra ifrågavarande stig, för så vidt man icke med föregående lysande exempel för ögonen skulle kunna drista sig att hoppas det äfven denna blyga klagan skulle komma att röra vederbörandes hjertan. I en dagbok å en gästgifvaregård i länet lästes nyligen också en klagan, i all sin naivetet så rörande, att vi icke kunna låta bli att återge den. Så här stod der nemligen: Anhålles ödmjukligen att hjulen å —s gästgifvaregårds kärror, så vidt möjligt är, måtte göras runda i stället för trekantiga, hvilken form de nu beklagligen innehafva! —