Göteborgsposten – 25 oktober 1867, sida 2

hunger och törst förosakat. Karlen ansågs eljest förnuftig. Han var vid pass 36 år gammal och efterlemnade hustru och barn. En sasans boning. En fransk tidning meddelar — troligen som ett åpropos — följande hemska skildring af ett romerskt inqvisitionsfängelse : I Rom nära Vatikantorget, emellan basilikan San Pietro och Castel San Angelo finnes en gata, som bår det hemska namnet: Inqvisitionsgatan. Der residerade det rysliga tribunal, som af altaret gjort ett trappsteg till schavotten. År 1849 ville romerska republikens regering, som led brist på lokaler, låta inrätta ett stall för nationalgardets artilleri i ett af inqvisitionens hus, d. v. s. under den andra borggårdens kolonnader. Som det var nödvändigt att för att kunna placera hästarne, genombryta den inre muren, dröjde det icke länge innan mureriarbetarne i det inre af muren upptäckte ett tomrum, hvilket de genast igenkände för, hvad i Frankrike kallades en oubliett, i Italien en tgabbia — en slagbur. Sedan man undanröjt grus m. m. nedsteg man i en suktig källare, utan ljus, utan utgång, och som ej hade annat golf än en svart fetaktig jord, liknande den i kyrkogården. Fragmenter af gamla kläder, till hälften förtärda af tiden, lågo kringspridda här och der. Det var återstoden af de olyckliges kläder, hvilka efter att ha blifvit nedstörtade i denna källare, dött här af sår, af ängslan, af fasa och af hunger. En bajocco (som bekant ett litet italienskt mynt) från Pius den VII:s til och funnen bland de multnade kläderna ådagalade tydligen att denna mörkrets och förtviflans bostad ännu icke var tillmurad i början af vårt århundrade. Om man rörde om i denna fuktiga svarta jord, dröjde det ej länge innan man upptäckte menniskoben samt hoptofvade lockar af kortare och längre hår, af hvilket det senare synbarligen tillhört qvinnor. De personer som voro närvarande vid denna upptäckt medtogo alla litet af denna jord och af detta hår såsom reliker af presterliga tyranniet. Denna gabbia uppslukade de offer, af hvilka det var nödvändigt för den heliga inqvisitionen att hvarje spår måtte försvinna. Den lucka, genom hvilken de nedstörtades i källaren, motsvarade förmaken till andre bevakande paterns rum, beläget i andra våningen och till hvilket man kom direkte från domsalen. Flera af munkarnes celler utvisade tecken, som antydde afskyvärda hemligheter: i en såg man en qvinnohalsduk, i en annan en liten hatt, som syntes ha tillhört en flicka om tio eller tolf år. I andra af dessa munkceller hittade man flera sandaler och kordonger, som tillhört nunnor, en slända, små innehållande medaljer och radband, ännu icke strumpor fästade vid sina stickor, och slutligen en barnsnurra och kläder tillhörande ett barn ännu i vaggan. I en cell i jordvåningen såg man i golfvet en fyrkantig sten, liknande betäckningen ölver en graf. Man upplyftade den och man såg en öppning, som ledde till en annan stor källare: detta var hvad man kallade en vade in pacet — gå i frid! Äfven der kunde, sedan stenen en gång blifvit lagd öfver offrets hufvud, hvarken ljus eller verldens buller intränga. Man var i fred — in pace — och den olycklige, lefvande begrafven, dog af hunger emellan fyra kalla och stumma väggar. En del af de andra källrarne hade blifvit tillstängd i förra seklet, såsom man kunde finna genom att undersöka murarne. I en af dessa voro gammalt skräp, kyrkoprydnader och mattor upplagda i en hög. Då man röjde bort detta visade sig en trappa, byggd i sjelfva väggen och utför hvilken man kunde gå. Sedan man nedstigit omkring tretio steg kom man till ett slags vestibul och gedan till Pius d. V — hans verkliga fängelser! Marken var der blandad med kalk, I några af dessa underjordiska fängelser blefvo offren begrafna lefvande. De begrofvos nemligen ända till axlarne i jord. blandad med kalk, hvilket tydligen visade sig af ställningen på de lik som befolkade denna förfärliga boning och af hvilkas ställningar man ännu kunde finna deras konvulsiviska rörelser under lifvets sista ögonblick för att befria sig från kalken, som allt starkare och starkare grep omkring derag leder. Slutligen voro andra lik placerade horisontelt det ena bredvid det andra. På alla dessa skeletter saknades hufvudena, men de blefvo återfunna, liggande i ert hörn af rummet. D. 4 April 1849 beslöt regeringen för romerska republiken, att inqvisitionens byggnader skulle förvandlas rtill bostäder för fattiga familjer, hvilkas nuvarande bostäder voro alltför trånga och osunda. Händelserna förhindrade utförandet af detta beslut. Byggnaderna ha blifvit förvandlade till moderna fängelser; men de bilder, som åro målade på våggarne, de inskriptioner, som kommentera dem, bära vittnesbörd om allt det förfärande i den gamla institutionen. Oblidkeligt i sitt hat sände hofvet i Rom förlåtelsen i landsflykt till bimlen. Vid hvarje steg i korridorerna synes öfver hvarje dörr en stor Kristusbild, tecknad icke efter de evangeliska traditionerna med ett uttryck af smärta och godhet, utan efter inqrisitionens system, d. v. s. hotfullt nedblickande från höjden af korset. Den nya holländska kanalen, som skall förbinda Amsterdam med Nordsjön och bespara sjöfarande den långa omvägen genom nordholländska kanalen, har nu varit i arbete