Göteborgsposten – 25 oktober 1867, sida 1

verlägsenhet öfver våra grannar i proportionen af begångna brott, om också icke i proportionen af ådömda straff. I den statistiska berättelsen för år 1866 finner man att 27,190 personer detta år blefvo anklagade för urbota brott, utom dem som kommo underjpolisdomstolarnes summariska jurisdiktion, och att af dessa ett antal af 19,188 kommo inför jurydomstol. I Frankrike å andra sidan har antalet af brott som kommit inför jury på ett år icke på länge öfverstigit 3 eller 4,000. Vi få dock ej antaga att brotten i Frankrike äro mindre talrika, tills vi ha jemfört det antal brott för hvilka straff blifvit älagdt i båda ländernas polisdomstolar. Olyckligtvis utvisar äfven denna jemförelse ett liknande resultat. 1 Frankrike har liksom i England den sista tidens lagstiftning underlättat den summariska undersökningen och bestraffningen af mindre förbrytelser, och följden deraf har blifvit att i båda länderna de egentliga domstolarnes göromål med brottmål blifvit något förminskade liksom de lägre tribunalernas tillväxt. Icke mindre än 481,770 personer voro förlidet år i England tilltalade för förbrytelser som icke voro urbota och af dessa blefvo 339,091 ötverbevisade, medan den franska berättelsen för år 1864 blott uppgifver 139,803 mål inför polisdomstolarne. Det skulle vara tillfredsställande om man kunde antaga att tillfölje af engelska polisens lofvärda vaksamhet blott få brott förblifva oupptäckta; men en annan sida i berättelsen framför oss förnekar ett dylikt antagande. Antalet af begångna urbota brott år 1866 är nära nog dubbelt så stort som antalet af dem, hvilka kommit inför domstol och vida mer än dubbelt mot antalet personer, som blifvit anklagade. En lagtidning framhåller att om detta förhåller sig så, måtte åtminstone tre bland tem af detta slags brott förblifva ostraffade, och alt om man äfven kunde upptaga alla de brott, som aldrig blifva anmälda för polisen, skulle utsigten till att ett brott skall förbli ostraffadt vara ännu mycket större. Det är här en naturlig skilnad emellan brott mot person och brott mot egendom. De förra kunna i allmänhet bli enligt engelsk lag fullt bevisade genom vittnesmål af målsegaren, hvilken dessutom har ett kraftigare motiv att utföra sin talan mot den brottslige. Följaktligen är det gifvet, att då ett stort antal af anklagelser för brott mot person sluta med dom och straff, så är det en så mycket mindre del af brotten mot egendom som komma inför domstol.