Göteborgsposten – 25 oktober 1867, sida 1

— Som du behagar, min flicka lilla. Jag vill endast säga dig att jag föraktar de stora gesterna; så markis jag är bär jag afsky för förnäma later. Var lugn och hör på mig. Det är allvarsamt. — Kommer ni ännu, sade hon, återfinnande sitt lugn under harmen, för att erbjuda mig någon skändlig öfverenskommelse, eller locka mig i någon afskyvärd snara? — Åhå! Vi sätta oss på våra höga hästar, som det vill synas. Anfäkta! Det låter stort det der, min flicka, men vi äro icke på teatern. Det gäller således att höra på er pappa, hur oangenäm saken än tyckes er vara. — Min far! ... ni! ... — Ja, hvad vill ni, min kära mamsell, sade han gilekande, det är nu en gång på det viset, och efter lagen ger mig vissa rättigheter, så förklarar jag er, att jag ämnar begagna mig deraf, om ni icke är beskedlig. Men det är ni; och vi skola derföre förstå hvarandra. — Vågar ni tala sålunda efter ert uppförande? — Mitt uppförande är ingenting annat än berömvärdt. Allt som passerat är kusin Anastasies fel, som är en bedragerska ... och en klåperska, tillade han helt sakta. — Lemnom detta, sade hon. Hvad önskar ni? Penningar igen? — Hvad du förstår mig bra! ... Huru du går mina önskningar till mötes. — Se här, tag, och af barmhertighet, lemna mig. Hon kastade åt honom fru de Saint-Valiez börs med hvad den innehöll.