Göteborgsposten – 23 oktober 1867, sida 2

— Jag vet icke, ty han beklagar sig icko öfver sin principal hr Cambrai. Visserligen låter man honom arbeta hårdt, men han är i alla fall van dervid och har blott att lyckönska sig åt sin plats. Blandningen af godhet och egoism hos denna hvardagliga natur var oförbätterlig; Annette visste det allt för väl för att söka afhjelpa densamma. — Sedan några dagar i synnerhet, återtog fru de Tournaire, lider han af sömnlöshet; han talar i sömnen. Jag måste rådfråga hr Lucien. Annette uppmanade henne lifligt att sätta denna idå i verket och drog sig tillbaka litet orolig öfver bokhållarens tillstånd. Hon tänkte ännu derpå, då han en halftimme derefter knackade på hennes dörr. Han bar sin rock hårdt tillknäppt öfver bröstet och syntes, som hans hustru sade, hotas at att hans fatala feber skulle återkomma. Dessutom var han mycket orolig och uppskakad. — Jag kommer hemifrån min lilla granne, och jag hör med mycket nöje er lyckliga återkomst. — Olyckligtvis blir jag icke här länge, sade hon. — Ja, Denise har sagt mig det också, och det är till en del derföre som jag gått ner så skyndsamt af fruktan att icke mera få se er före er flyttning. Det uppstod en paus. Han var synbart förlägen och hade något att meddela den unga arbeterskan. (Forts.)