Göteborgsposten – 23 oktober 1867, sida 1

panna och utplånade dess strålande uttryck. Hennes röst blef sorgsen. — Ack, ssuckade hon, jag glömde ... Denna lycka är omöjlig. — Omöjlig? ... Ni nekar? ... — Säg sjelf, min fru. Kan jag vistas vid er sida, under ert beskydd, under samma tak, som den man ... — Ah! utropade Valentine, det är sannt. Genom sitt uppförande mot er har hr de Saint-Valiez betagit mig ända till möjligheten att godtgöra hans orättvisa ... Emellertid, tillade hon efter någon öfverläggning, detta hinder är måhända mindre än det vid första påseende synes. Efter hvad som nyss på ögonblicket passerat här, bar hr de Saint-Valiez för sig tillslutit dörrarne till mina rum, och intet närmande tillåtos mera mellan honom och mig Min förmyndare, hr de Larsigny, skall få sysselsätta sig med detta allvarsamma ämne. Huru svårt än resultatet kan blifva, är en tyst men verklig skiljsmessa hädanefter oundviklig ... Alltså antager ni, icke sannt! ... Annette skakade melankoliskt hufvudet och sade: — Äfven det oaktadt återstår ett hinder, ... ännu större än det andra. — Jag förstår er icke mer, mitt barn. — Min fru, anse mig icke för otacksam och tro mig framför allt icke i stånd att icke rätt uppskatta edra välgerningar; min otacksamhet tvertom skulle vara att mottaga dem. — Men förklara er då, kära och obegripliga flicka! — Min fru det finnes möten som en stackars ficka,