Göteborgsposten – 21 oktober 1867, sida 2

Från Utlandet. Vi ha nu i den romerska frågan till hälften passerat den ellofte timmen. Vaticanens klocka slår snart fullt. Den italienska armåen står till en styrka af 50 å 60,000 man vid gränsen färdig att rycka in i Kyrkostaten. Hon måste dock härtill afvakta en lämplig tidpunkt, för att icke bryta mot september: konventionen för uppenbart. Denna ålägger regeringen i Florens att skydda påfven och hans stater. Påfven, som hittills betraktat septemberkonventionen som en djefvulens list emot honom och sjelt velat vara kung och sin egen herre, har derför äfven underhållit en egen armå, naturligtvis i akt och mening att med den hålla sin befolkning i vederbörlig tukt. Så länge denna arme ännu kunnat vidmakthålla ordningen, måste den italienska hålla sig utanför gränsen. Men det i Kyrkostaten utbrutna upproret utbreder sig med ljungeldens fart. Friskarorna ökas med hvarje dag och besätta den ena trakten efter den andra, under det att de påfliga trupperna måste draga sig tillbaka till sjelfva Rom, hvilket. friskarorna nalkas mer och mer. Den påfliga regeringen, som nu håller till godo med septemberkonventionen, har i en hätsk note, hvilken vi förut meddelat, beskyllat den italienska regeringen för medbrottslighet i upproret och har särskilt sökt leda i bevis, att friskarorna nästan endast bestå af unga män, som den vid gränsen posterade italienska armåen låtit intränga på Kyrkostatens område — sålunda viljande förmå Frankrike, som står i god för konventionens iakttagande, att tyda denna såsom bruten å Italiens sida och derför finna sig föranledt att intervenera. Frankrike har och i en depesch till Italien besvärat sig öfver, att gränsen ej tillräckligt bevakats. Den italienska regeringen har härtill svarat, att hon, som underhåller derstädes en stor armå, hvilken hotar att alldeles undergräfva hennes finanser, icke kunnat göra mer än hon gjort och att hon ej kan förhindra upprorets utbredning, om Frankrike icke tillstädjer den förändring i konventionen, att de italienska trupperna få besätta sjelfva det påfliga området. Här tro vi för vår del, att den politiska komedien börjar, i det vi äro öfvertygade om, att kejsar Napoleon i hemlighet gått in på Italiens begäran, då neml. de päfliga trupperna sjeltva ej längre kunna motstå resningen. I komedien deremot heter det, att Frankrike, på förnyade klagomål från Rom, i Florens anmärkt, att den italienska armåen tyckes slappas, likasom regeringens trohet mot ofta nämnda konvention. Om detta komme sig af öfvertygelse om dess oförmåga att kunna hålla konventionen, vore Frankrike villigt att, såsom den andre borgesmannen för denna samma, besätta det påfliga området. Härtill har den italienska regeringen i en depesch svarat, att hon måste, i händelse Frankrike åter skulle intervenera, betrakta detta såsom en internationel kränkning, hvilken hon, för sin egen säkerhets skull, måste möta med