Göteborgsposten – 21 oktober 1867, sida 1

ett så förfärande buller att Vincent Marjoux skyndade dit och, igenkännande honom, srågade: — Hvad står då på? — Det är ... det är ... stammade banditen; det är den döda! den döda! XXVI. Poucots hjeltebragdor. I detta ögonblick uppnådde Blairzot, inpraktiserad i trädgården på det sätt hvarom banditerna kommit öfverens, porten och tillfölje af sin skicklighet och vana vid dylika slags operationer lyckades han aflyfta regeln och öppna låset. Allt förblef tyst i bäggningen. Bastans skällningar störde icke mera missdådarne i sitt arbete; det djupa mörkret, hvarvid deras ögon småningom vande sig, lånade dem sitt bistånd ty nattlampans svaga sken som mötte Goulard trängde icke genom gardinerna. Den uppbrutna porten halföppnades just, när Celestin Goulards tunga fall lemnade Blairzot och Perizel i förlägenhet. Då emellertid intet annat buller lät sig höras hvarken inifrån eller utanför frågade Perizel, hvars hand redan instinktmessigt fattade en bred knif, som han hade gömd emellan sin tröja och sin väst, Vincent, hvilken lutade sig öfver Goulard: