Göteborgsposten – 19 oktober 1867, sida 2

o:74 94p — JT PR statens område, skulle ovilkorligen den italienska armeen öfversvämma detta och inrycka i Rom, hvarest den påfliga armåen ej skulle kunna göra något motstånd mot öfvermakten. Och dermed skulle ju påfvens sak vara i sjelfva verket afgjord, hvad beträffar hans verldsliga välde. Italienarne skulle i detta ögonblick, såsom ock helt naturligt är, ställa sig uteslutande på nationalitetens ståndpunkt gentemot de inkräktande fransmännen. Dessa återigenom skulle sålunda kämpa emot en princip, som det neapoleonska kejsardömet föregilvit sig hafva gjort till sin uppgift att genomföra i Europa och inskrifva i den moderna folkrätten: nationalitetsprincipen och folkens sjelfbestämningsrätt, såsom den logiska konseqvensen af den stora revolutionens läror, ur hvilken kejsardömet sjelft framgått. Det är nemligen ej blott troligt, utan äfven temligen visst, att italienska regeringen skulle i påfvestaten, med samma dess trupper dit inryckte, låta en folkomröstning sanktionera dessa landamärens anslutning till Italien. Det vore en alltför stark omkastning i den kejserliga franska politiken, om den läte sig af jesuiteranhang drifvas till en brytning med Italien. Frankrike skulle då ej längre vara nationaliteternas hopp och stöd i Europa, och dess sista återstående allierade skulle vända detsamma ryggen, så länge bigotteriet är själen i den kejserliga politiken. Folk, som nu helst sluta sig till ett förbund med Frankrike, skullo då kanske tvingas att kasta sig i Preussens armar och sålunda medverka till utrökandet af de napoleonska bien ur den franska kupan, för alt åter skapa ett fritt Frankrike, i hvilket folket ej längre vore utan inflytande på de allmänna angelägenheterna. Dock... vi tro, ja, vi äro öfvertygade om, att här icke är någon verklig fara för handen, huru alarmerande telegrammerna in lyda. Det är möjligt, att under allt detta gny döljer sig någon hemlig plan, på hvilken sfinxen allena går och rufvar. Måhända vill man i Tuilerierna endast locka Bismarck fram att bekänna kort, för all se om han, i händelse Italien ej skulle rygga tillbaka för att med vapenmakt värna om sig mot fransmännen, skulle vara hugad att kasta Preussens svärd jemte Italiens i vågskålen emot Frankrike, eller åtminstone för att komma under fund med, om verkligen en preussisk-italiensk allians består. En sådan allians har redan länge varit på tapeten, fastän starka skäl hittills talat deremot. Alliansen har emellertid påståtts gå derpå ut, att Preussen skulle, om Frankrike lade hinder i vägen för Italiens nationella planer, genom en demonstrerande hållning mot detta senare bindra det från intervention i Italien. I utbyte häremot skulle Italien, sedan påfvens verldsliga välde väl undanröjts, återigen i förenivg med Preussen bekriga Österrike, hvilket skulle tvingas att lemna sina tyska provinser åt Preussen, under det Italien erhölle sina naturliga gränser mot norr (Välska Tyrolen) och vid Adriatiska Hafvet (Triest cch Istrien). Mot Frankrike skulle man härvid skyddas genom en rörelse från Rysslands sida mot Turkiet, i hvars bestånd Frankrike är så djupt intressoradt, att det måste af alla krafter motarbeta det ryska försöket. England är deri lika intresseradt som Frankrike, men England är vanmäktigt. Vid första försök å dess sida att kasta sig i ett Större krig, skulle Nordamerikas Förenta Stater vara tillstädes med sina hämndplaner och förlama det, medan det feniska kräftsåret under en så hotande eventualitet skulle starkare än någonsin gripa omkring sig och demoralisera dem britiska nationen. Det är stora och omhvälfvande planer dessa; men hvad kan ej en bismarckisk hjerna inrymma för mycket? Oaktadt sin omfattning äro de för öfrigt ingenting mindre än osannolika — och dessa kombinationer ådagalägga under alla omständigheter, till hvilka förvecklingar den romerska frågan kan gifva anledning. Att de italienska statsmännen se klart in i händelserna, visar deras bestämda och för öfrigt berättigade hållning mot Frankrike — en hållning jsom vi likväl tro grunda sig på något tyst och hemligt aftal med kejsar Napoleon, af den art som vi förut en gång analyserat; hvarför vi äfven öfverenstämma med dem, som i alla de franska allarmeringarne endast se en sträfvan att bevisa det Frankrike är oskyldigt i allt, som möjligen kan komma att ske i Kyrkostaten. Rörande hvad som försiggår i sjelfva Kyrkostaten sakna vi för dagen några närmare underrättelser. Från Rem skrifves dock: Här har belägringstillståndet icke blifvit proklameradt, men det existerar i sjelfva verket; alla trupperna äro lägrade i staden; ifrån kl. 9 hvarje afton ströfva talrika trupp-patruller genom gatorna. Monte-Pincio är hvarje natt : looeri hagatt mad täunnnanr. I Masi (TF — 2222 so Boer ra