Göteborgsposten – 19 oktober 1867, sida 1

0 HO ArLA UuCUIIAUG DUR VD till ett behof växande institution med så stort intresse att någon större pekuniär vinst deraf kan uppstå. Fördenskull, mina herrar, sänken taxan och höjen kuskarne. I skolen sjelfva må bäst derat! Lannerska balettsällskapet har under den förflutna veckan haft att glädja sig åt vida större uppmuntran än under den näst föregående. Måhända har kalospinten i sin mån bidragit dertill, och nekasf kan ej heller att den förtjenar allt det beröm som såväl publik som kritik öfverallt skänkt densamma. Att åskådliggöra de underbara ljuseffekter som här åstadkommas med de enklaste medel skulle vara omöjligt till och med för en målare, med hela färgskalan på sin palett, huru mycket omöjligare då för en stackars journalist som icke eger till sin disposition något annat färgmaterial än — trycksvärtan. Tvenne nya baletter ha under veckan uppförts Marketenterskan och postiljonen samt eirka, den senare komponerad af sällskapets utmärkta dircktris, m:ll Kathi Lanner. Då sällskapet endast några få gånger ännu uppträder härstädes — Tisdagen gifves antagligan sista representationen — torde vår publik helt visst icke försumma att njuta af prestationer, hvartill motstycken här säkerligen ej på länge skola förekomma. I af:on gifves ännu en äbarnrepresentation, till stor fröjd och gamman för alla de småttingar, hvilkas pappor och mammor i afton vilja taga dem med på komedin. Om det ligger en sanning i den gamla satsen att för en teaterdirektör ingenting är omöjligt så synas direktörerna i våra dagar ha hunnit ännu ett steg längre, i det de lyckats inympa denna förmåga af det otroliga äfven på sina sällskap. Åtminstone tycks detta ha lyckats för direktör Rohde. Att efter en ganska ansträngande sejonr i södra Sverige och d:o jernvägsresa genast dagen efter ankomsten kunna presentera sig och sitt sällskap fixa och färdiga för publiken, hör, det måste man medgifva, till det ovanliga. Det är visserligen sannt att sällskapet nästan uteslutande består af unga och friska viljor, men månne icke i alla fall ÅResan till Kina kom nog hastigt ofvan på Resan från Malmö? Vi taga oss friheten påpeka att förbudet mot cigarrökning inom Mindre Teaterns lokaler under spektakelaftnarne hädanefter kommer att på det strängaste tillämpas, en anordning som måste anses som särdeles välbetänkt, då man erinrar sig den på näringsställe alltför mycket stötande atmosfer som der herrskade de fleste teateraftnar under förra säsongen. D:r Satters matinåe i Måndags utgjorde en verklig högtidsstund för den lilla krets af musikvänner, som samlats till densamma. Vi kunna icke annat än på det lifligaste önska att den utmärkte artisten icke måtte låta sitt mod nedslås af den ringa uppmuntran, hvilka hans musikaliska tillställningar denna gång rönt. Måhända blir säsongen längre fram mera animerad, i alla händelser stannar hvarje beundrare af den äkta, oförsalskade konsten i outplånlig tacksamhetsförbindelse till honom för allt hvad han i dess sanna intresse uträttat och uträttar. Konsten har icke blott sina öfversteprester, den har äfven sina adepter, hvilka med brinnande intresse längta efter och arbeta på att en gång kunna befinnas värdiga att inträda i helgedomens innersta. Bland sådane, mindre storartadt uttryckt, amatörer, intager inom vårt samhälle skarpskyttemusik-kåren, som bekant, en framstående plats. Den häfdade också på vanligt hedrande sätt vid konserten i Thorsdags sin gamla ära, deri kraftigt understödd at välvilliga vokala och instrumentala förmågor. Vi antaga att den serie af soir6er, hvartill denna utgjorde början, med vanligt intresse kommer att omfattas af allmänheten. Det i Veckokrönikan för d. 28 sistl. September påpekade, å den provisionella vägsträckan mellan Pusterviksbron och yttre svängbron om aftnarne rådande mörkret, har numera blifvit skingradt, i det tvenne lyktor placerats å densamma, hvilket å allmänhetens vägnar härmed tacksamligen erkännes. Å en af de nyinrättade table dåöterna härstädes inkom häromdagen en person för att intaga sin middag. Han förfriskade sig först på vanligt sätt vid smörgårdsbordet och slog sig derefter ner vid matbordet. Han var händelsevis för ögonblicket den enda gästen på stället och satt der tåligt och väntade på hvad som komma skulle. Minut efter annan förgick, men ingen mat syntes till. Han lät då den på bordet stående ringklockan ljuda — och flux instörtade en kypare med andan i halsen. Nå, får jag ingen mat, väsnades den hungrige table dhöhten. — Ierrn har ju ingenting beställt!, ursäktade sig tjonsteanden. — Beställt: — Ja, der ligger ju matsedeln! — ÄMatsedeln! Hvad skall jag med den att göra: — Kors, vet herrn inte att här ätes 11e5 IlAk JdAab anv