Göteborgsposten – 16 oktober 1867, sida 1

man sålunda har medlidande med barn hittade på gatan och som man ingenting har att befatta sig med ... — Äro de något för dig då? — För mig? åh, det är en helt annan sak; de voro mina kamrater, jag är den största och sodan hafva vi varit så olyckliga tillsammans. — O1 redliga natur! — Ja, redlig är jag, ty, ieke sannt min herre, jag är ju ingen tjuf, för att jag plockat åt mig några paltor från husbondfolket för att kläda de små med? — Det husbondfolk du talar om äro uslingar. — Sch! ... sade Leonard, som stod bredvid sin syster, Marcelle håller på att vakna. Göm barnen! tillade han hastigt. Man sköt sakta den unga flickans länstol mot midten af salen; hr de Larsigny och Mathurine bortburo der bakom Poucct, som ännu icke återvunnit sin smidighet och de begge små. Mareelle utstötte en lång suck och halföppnade sina ögon, som hon genast åter tillslöt, bländad af skenet från spiseln och lampan. Men hon öppnade dem snart åter och blickade rundt omkring sig. Hon varseblef sin bror till höger och sin mor till venster om sig. — Ah! sade hon, ni äro der begge två! och ni sade det icke! Nå väl, min bror du omfamnar mig icke? ... År du ond på mig? ... Hvar var jag nyss? l