Göteborgsposten – 16 oktober 1867, sida 1

————— denna fråga ingenting kunde åtgöra, llkaledes att komitåens svenska ledamöter icke ansågo sig böra forcera en fråga, som från de norska ledamöternas sida mötte motstånd, vidare att denna fråga ganska väl kan öfverlemnas till lösning i en framtid när den påkallas, att icke säga framtvingas af tidsförhållandena och den politiska situationen, så hysa dock de ofvan antydda missbelåtenhetsmännen en viss förhoppning att utgången af unionsparlamentsfrågan nu skall ådraga regeringen, och i första rummet frih. De Geer, något litet obehag, och ju mera desto bättre, under nästkommande riksdag. De föreställa sig nemligen att riksdagen skall ogilla att icke frih, De Geer ntöfvade på komitåens svenska ledamöter samma pression för unionsparlamentsförslaget, som den norska regeringen använde på de norska ledamöterna i motsatt riktning, och i konseqvens härmed förevita de srih. De Geer undfallenhet och brist på energi. Men det är likaledes klart, att om frih. De Geer ansett sig böra forcera parlamentsfrågan och i sådan syftning inverkat på de svenska komiteledamöterna, så hade sannolikt nu hela komiitearbetet gått sönder, och hvad hade då resultatet derat blifvit? Jo, utan tvifvel det, att i första rummet de ofvannämnda missnöjesmännen genast förebrått frih. De Geer att han besinningslöst hållit på en sak, unionsparlamentet, hvarmed alltför gerna kan anstå till lägligare tid. Samma personer förmoda äfven att den kommande riksdagens fysionomi skall blifva ganska dyster, till följd af den bekymmersamma ställningen i Norrland och de ofantliga summor, som dervarande befolknings undsättande tager i anspråk. I denna förmodan ligger onekligen sanning. Men de opåräknade utgifter, som staten i berörde alseende vidkännes, äro helt enkelt oundvikliga, och regerirgens pligt är att lindra betrycket i Norr land, såvidt disponibla tillgångar sådant medgifver. Den uppkomna bristen i statskassan kan till någon del ersättas genom sträng sparsamhet i andra riktningar, och det berättas äfven att regeringen är besluten att vid nästa riksdag inskränka anslagstordringarne till det aldra nödvändigaste. Detta är ock så mycket oundgängligare, som med temlig visshet kan antagas, att åtskilliga inkomsttitlar skola betydligt nedgå under den närmaste framtiden. Så torde fallet blifva med tullmedlen och i ändå högre grad med bränvinsskatten. Det är påtagligt, att med så enormt uppjagade priser på spanmålen och då potatisskörden i allmänhet utfallit föga gifvande, kan bränvinstillverkningen icke med någon synnerlig fördel bedrifvas, och är ej heller påkallad för ladugårdarnes behof af drank, enär fodertillgången i allmänhet blifvit riklig. Någon synnerligt stor införsel af bränvin torde icke heller komma i fråga, enär priset på denna vara sannolikt blir ganska högt äfven utlandet, och konsumtionen inom landet tvitvelsutan inskränkes betydligt dels genom det höga priset, som kan motses, och dels Jenom de egentliga suparnes minskade arbetsörtjenst.