Göteborgsposten – 15 oktober 1867, sida 2

H— —— man vet af en ihärdig hosta, hemtade sig endast med svårighet. — Se så, min lilla unge, sade Poucet förenande sina omsorger med grefvens, låt oss vakna nu, det är varmt här. Denna röst tycktes inverka mera på henne än allt det öfriga. Hon utstötte en suck och började att röra sig. — Victoria! sade Dåesirg, se der är hon återuppständen ... för tusan; hon skaffade mig en vacker ångest, ty, tillade han med komisk vigtighet till grefven, det är jag som ansvarar för dessa barn. — Verkligen? — Ja, min herre, det är jag som har befriat dem jemte mig från markis Asperginos, en stor bof för resten, och jag måste återfinna deras pappor och mammor, från hvilka han har stulit dem, den gamla skälmen! ... Aj, aj, . och till råka på olyckan kan jag icke hålla mig upprätt. Allt efter som Vinaigrette åter hemtade sig, återgaf tillfredsställelsen åt Poucet sitt goda lynne, som för öfrigt blef uppmuntrad genom det vilvilliga uttrycket hos gubben. — Ni känner icke markis Asperginos, min herre? — Icke det ringaste, mitt barn. — Jag gratulerar er! Det är en gemen bekantskap . Hör på, min herre, vi äro midt i vintern, into sannt? Nå väl! den bofven! se här huru han klädde mig, hans förnämsta sujett, med ett ödleskinn. (Forts.)