Göteborgsposten – 15 oktober 1867, sida 1

— De lefva! .. upprepade med hänryckning Leonard, Mathurine och den blinda. Dessa omsorger orsakade verkligen liksom genom ett slags underverk, att stelheten i lemmarne försvann, och svaga rörelser i de uppmjukade fingrarne förkunnade lifvets återkomst. Mathurine fortsatto under det hon hjelpte den ungo mannen. — Ja, det är mitt fel. Nyss på stunden, under det starkaste ovädret, bultade man på trädgårdsporten, och Bastan började att skälla. Jag frågade hvem som var der, klagande röster svarade mig ... Mera, ännu litet varmt vin åt den här ... Jag visste icke hvad jag skulle göra .. Om jag hade vetat att det endast var barn ... Drag täcket öfver den lilla, ... Se så! ... Hon har ingenting på kroppen ... Milde Gud! att vara klädd i bomullstyg i denna årstid. — lotsätt, fortsätt då, min goda Mathurine, sade Leonard mildt till henne, hvars afbrott stegrade hans djupa bestörtning. — Det är sannt ... hvar var jag nu? ... Ah! jag sade således, att trakten är så illa beryktad, man ser dagligen landstrykare ... Du sjelf mitt kära barn upphör ju aldrig att anbefalla oss ... — Jag vet, jag vet, du har rätt; men fortsätt. Hvad hände vidare? — 0 min Gud! jag skall i evighet ångra det, jag ville ingenting höra. På ett hår hade jag släppt ut Bastan. Jag drog mig tillbaka från fönstret, tillslöt det, gick