Göteborgsposten – 14 oktober 1867, sida 2

fattade han i sin a ordning Marcelles liflösa händer, kysste henne ömt på pannan och sade efter att med forskande öga ha undersökt henne: — Lugna er, min mor, det är blott en konvulsion; hon är lugn, hon tyckes sofva; denna sömn är dock tyvärr en domning som beherrskar och tillintetgör henne. Men stanna der vid hennes sida, angelägna omsorger och pligter kalla oss; min stackars syster lefver, men vi hafva hittat i snön utanför er port tre stackars små varelser, som hålla på att dö, om de ej redan äro det. — Barn? — Ja, tre öfvergifna barn, som troligtvis gått vilse. — Men, sade hon vidare med denna finhet i hörseln, som är egendomlig för blinda, är det ingen annan här? — Jo, min mor, en vän, en vördnadsvärd och uppriktig vän, som ledsagat mig och som jag genast skall presentera för er. — Godt, gå mitt barn. Jag kan tyvärr icke hjelpa er med att återkalla dessa olycklige; jag skall vakta Marcelle ... O, hennes andedrägt blir mera märkbar ... Allt går bra. Under denna lilla scen sysselsatte sig de Larsigny och Mathurine flitigt att genom gradvis ökade och kloka omsorger återkalla värmen hos barnen och undersökte oupphörligt deras bröst och pulsar för att utröna, om man ännu kunde hoppas. Bastan, som hade smugit sig in i salen efter sin husbonde, deltog äfven i denna täflan af omvårdnad, med viftande svans gick han ömsom från det ena till det andra