Göteborgsposten – 14 oktober 1867, sida 2

Vi skulle, säger en fransk tidning, som äfven tyckes antaga en sådan utveckling af händelserna vara sannolik, vi skulle ej kunna annat än uttala vårt gillande af en dylik lösning. Man skulle sålunda tillfredsställa Italien, befria Europa från en alltid farlig fråga och inom alla de katolska länderna utjemna det hat, som grupperat de liberala och ultramontanerna i tvenne fientliga läger. Den verldsliga makten är ingenting annat än en i sekler bestående kränkning af den kristna läran och den evangeliska lagen. Den kunde endast existera och hatva rätt att göra det under en mörk tidsålder, då det menskliga förnuftet borde böja sig inför det romerska hofvets dekreter och då folkrätten ännu icke fanns till. Nu är det annorlunda: anden har gjort sig fri; tolken känna sina rättigheter; de äro afundsjuka om. densamma, och påfvedömets verldsliga intressen kunna ingenting gilla emot Italiens berättigade fordringar. Den tiden är således inne, då påfven skall åter helt enkelt bli den förste af katolicismens biskopar. Verldsfreden fordrar detta likaså väl som rättvisan och aktningen för den kristna religionens sanna principer. Napoleon III har insett detta, såsom Napoleon I redan gjorde det, och vi hoppas, att den önskade lösningen icke skall låta länge vänta på sig. Times tager det för en afgjord sak, att fullkomlig -enstämmighet råder mellan Frankrikes och Italiens suveräner, ech att Victor Emanuel skall komma att utvidga sina gränser till Roms portar, hvarest han endast behöfver att afvakta den nuvarande påfvens död ; men, tillägger bladet, härigenom är blott en materiel lösning af frågan åvägabragt, och den moraliska lösningen måste genomföras at hela den katolska kristenheten, som icke är intresserad i att förhindra, att det verldsliga påfvedömet går samma väg som de verldsliga kurfurstendömena, utan blott i bevarandet af det kyrkliga öfverherrskapet. Morning Post förklarar, att Frankrike nu endast har samma intresse i Rom som de andra katolska makterna. De uppriktigaste katolikerna tillstå, att påfvedömets andliga makt skulle vinna i styrka, majestät och renhet, om den helige fadren befriades från en verldslig regerings bekymmer och bryderier; men då Rom nu en gång blifvit hela(?) kristenhetens hufvudtempel, kan det vara förnuftigt, att påfven forttar att residera i Vaticanen. Åhja, det kan vara förnuftigt så länge; men vi hoppas dock, att den dag icke skall vara långt aflägsen, då den andlige påfven skall gå i samma väg som den verldsliga nu gör. Den katolska kristenheten skall nog enas härom med den protestantiska, såväl som med den grekiska och muhamedanska — men den dagen är ännu icke inne, och derför skall hela den katolska kristenheten vid den nuvarande påfvens död komma öfverens om påfvarnes ställning derefter, Öjsterrikes kejsare far nu definitivt från Wien d. 21 d:s och begitver sig omedelbart utan något dröjsmål till Nancy, hvarest han skall bese sina förfäders, hertigarnes af Lothringen grafvar. H. M:t hvilar öfver natten i Nancy och kommer d. 23 till Paris. Baron Beust, grefve Andrassy, furst Metternich och Frankrikes gesandt i Wien, hertigen af Grammont beledsaga kejsaren. I sviten skola dessutom befinna sig kejsarens förste adjutant, grefve Crenneville, och öfverhofmarskalken, furst Hohenlohe. Något bestämdt beslut har ännu icke fattats om, huru länge kejsar Frans Josef kommer att uppehålla sig i Paris. Kejsar Napoleon återkommer till Paris såsom i morgon. Parisertidningen Etendard meddelar från Florens, att Ricciotti Garibaldi anländt dit från England och strängt bevakas af polisen. Vid Kyrkostatens gränser ha talrika arresteringar egt rum. Erkebiskopen af Bordeaux har sammankallat sitt stifts prester, för att gemensamt med dem öfverlägga om de teser, som skola framläggas för det ekumeniska mötet i Rom d. 8 Dec. 1868 — om något sådant blir utaf. För någon tid sedan afreste general Fleury, som är kejsarens adjutant till Berlin, somliga sade utan och andra med uppdrag från kejsaren. Times berlinerkorrespondent säger, att detta uppdrag varit ganska vigtigt och gått ut derpå, att han skulle i kejsarens namn konfidentielt meddela den preussiska regeringen, att offentliggörandet af ännu flera noter af samma slag som grefve Bismarcks sista cirkulär ovilkorligen måste väcka en krigisk upphetsning i Frankrike, hvilken det skulle vara omöjligt för den kejserliga regeringen att dämpa. I Preussens hufvudstad har det väckt en viss uppmärksamhet, att Bismarck plötsligt försvunnit derifrån, utan att man vetat hvarthän och fastän vigtiga frågor förelegat inom