Göteborgsposten – 14 oktober 1867, sida 2

af barnen, slickade dem på händerna eller i ansigtet och utstötte låga klagande ljud, hvari han uttryckte sitt bekymmer och sin otålighet öfver att se dem så länge känslolösa. Närmande sig dem, böjde sig Leonard ner och utstötte ett skri af bestörtning: elden från kaminen visade honom Dåsiråös drag, Desirs hvilken han ditburit och nedlagt i skuggan utan att ens tänka på att betrakta honom. — Desir6! ... utbrast han darrande, han ... detta barn här! ... O min Gud! .., Ja det är han sjelf, tillade han stödjande hans kropp mot sitt bröst. Det är han. Och han började ropa: — Dssir6! mitt barn! ... Kom till lifs! ... Mathurine, det bör väl finnas något vin här, socker, något hjertstyrkande med ett ord! ... Hemta, gör i ordning, bär hit . låt värma vinet ... Seder täcken ... Detta barn måste lefva! ... det måste lefva. — Min Gud! min son hvad fattas dig då? frågade den blinda förvånad öfver denna häftighet. — 0 min mor! detta barn, denna gosse, som ligger der, som icke hör mig, som icke ser mig, som icke vill slå upp fsina ögon, ... det är honom jag söker, det är han som besitter vår hemlighet, vår tillvaro. Men hurn har då allt detta händt ... Detta möte, denna slump eller denna försyn? ... Hör på Mathurine, oroa dig icke, tala förklara 088 ... (Forte.)