Göteborgsposten – 12 oktober 1867, sida 1

sen personer. Vi kunna dock icke undertrycka önskvärdheten af att man vid uppgörandef af ritningen till densamma, förutsatt att sådant låtit sig göra, omgifvit hela salen med ett ej alltför smalt galleri då densamma vid högtidliga tillsällen kunnat rymma måhända ännu ett tusental åskädare eller åhörare och hvarigenom sålunda behofvet af en tillräckligt stor, allmän lokal i väsentlig mån kunde ansetts fyldt. På tal om fyllning undra vi storliga huru länge det kommer att dröja innan platsen framför Nya Tulloch Packhuset mellan Jernvägsspåret och byggnaderna nedanför Otterhällan och i slutet af Sillgatan, blir stensatt och planerad. Om detta af ekonomiska skäl måhända ännu icke kan företagas så torde det dock vara en småsak att anbringa en stenlagd gångstig till mynningen af Sillgatan, till eller i från hvilken man under närvarande årstiden omöjligen kan passera torrskodd utan att göra en betydlig och tidsödande omväg. Man besinne endast hvilken trafik som dagligen måste ega rum melian tullhuset och sagde gata, båsta och rakaste vägen till jernvägsstationshuset, och ifrågavarande lilla farled torde icke länge behöfva låta vänta på sig! Å ett kontor här i staden blef en vacker morgon häromdagen stor uppståndelse. Sjutio å åttio stora damejeanner, tyllda med saltsyra, hade under natten blifvit bortstulna från en kontorets upplagsplats i Masthugget. Saken anmäldes genast i polisen, spejare utsändes åt alla håll och förfrågningar pr telegraf afsändes till både möjliga och omöjliga ställen. Förmiddagen förgick, ingen upptäckt! Då kommer fram på eftermiddagen bud från en annan firma härstädes, att de så plötsligt försvunna kärlen, hvilka ganska ordentligt at sagde firma blifvit inköpta, under natten i en pråm afhemtats från upplagsplatsen och med en tidigt på morgonen afgående ångbåt befordrats uppåt landet. Nu var gåtan löst och lugnet återställdt. Det var en gång i en stad som man hade svårt att få förslaget till en af stadens högste styresmän fylldt. IIände sig så att yngste notarien i dervarande poliskammare en vacker dag, då han befann sig å embetsrummet, fick tillsägelse att komma upp i Magistratens sessionsrum. Budskickningen gällde någon obetydlig upplysning ur ett af poliskammarens protokoller, men då han efter en kort stunds förlopp åter kom ned å embetsrummet, möttes han af sin chef med den spetsiga frägan: Nå, nu är väl häradshöfdingen också uppsatt på borgmästareförslaget?