Göteborgsposten – 12 oktober 1867, sida 1

annat tusental riksdaler. Hvad roar ni er med om aftnarne?, sporde han vidare, i det han lemnade sin plats vid fönstret och framför spegeln företog en intressant granskning af sin nobla personlighet, lät kammen vårdslöst fara genom lockarne och göra en lätt påhelsning i de nyanlagda grossörspolisongerna, samt islutligen lät ögat med välbehag hvila på de moderna Shakespeares-löskragarne af fabelaktiga dimensioner. Hvad vi roa oss med? mumlade borta i soffhörnet hans göteborgske cicerone, hm, jo, hm, jo först och främst så ha vi Lannerska balettsällskapet och kallopsnej, inte-spinte — ja, ni vet den der underbara trollfontanien, som en viss herre så skönt uttrycker sig, så ha vi Beyerböckska kapellet och så — ja, sedan så ha vi ingenting mera i den vägen. Vackert sål, försäkrade stockholmaren artigt, nå väl, klockan är ett qvart på åtta, låtom oss gå till teatern. Sagdt och gjordt, vår hufvudstadsdandy stoppade en mikroskopisk teaterkikare i fickan, pådrog ett par eleganta lilas-färgade glackhandskar och så promenerade man af till Nya Teatern. Vacker stad det här, förträffliga gator, syperba trottoarer, charmanta teaterhus och — — men, hvad vill det här säga, klockan slår ju nu half åtta och det är alldeles tomt utanför teatern, inga ekipager, inga toalettmönstrande teaterhabituger, inga — — — ah, jag förstår, det är kanske i Göteborg fashion att komma sent på teatern: Göteborgaren mumlade en tillstymmelse till bejakande af den framkastade suppositionen och nu stod man vid biljettluckan. Gif oss ett par goda platser på amfiteatern, reqvirerade den resande, vifall det finns några qvar, tillade han försigtigtvis. Finnes några qvar, ljöd det från biljettkontorets enkla gömma, finnes några qvar, jo, tjogtals om herrn behagar. Stockholmaren kastade en förvånad sidoblick på sin vän, betalte sina biljetter och snart voro de båda inne i salongen. Med bästa vilja i verlden skulle nu göteborgaren ej längre kunnat söka öfverskyla den nakna sanningen, ty salongen var, som det i referentstilen heter, skäligen klent besatt. Och ändå måste vår på dylika nöjen bortskämde hufvudstadsbo medgifva, att hvad man fick se, var, i vissa afseenden utmärkt, och i allmänhet ett godt stycke öfver medelmåttan. M:ll Kathi Lanner är en dansös af första rangen, hennes vighet och styrka gränsa till det otroliga, och understödd af hr Francescos starka armar kan man bokstafligen säga, att hon flyger öfver tiljorna. Men icke nog härmed, hon är derjemte en förträfflig direktris och ledarinna af det hela. Den af henne komponerade balett-ungen Fjärilarne är hvad grupperingar, solooch ensemblenummer beträflar en af de täckaste kompositioner, man kan få se. Vi vilja endast exempelvis framhålla det karakteristiska pas deaction, utfördt af henne, Francesco och den lilla näpna miniatyr-eleven Caroline. Detta lilla mästerstycke (baletten förstås!) af fint poetisk mimik och plastik, tro vi oss tryggt kunna påstå vara det bästa, vi i den vägen haft tillfälle att beundra på vår scon. Baletten är för öfrigt uppsatt med mycken omsorg, synnerligast hvad kostymerna angår; det mer än lofligt enkla skick hvari Göteborgs första teater befinner sig i anseende till maskineri, dekorationer m. m. m. (betyder: med mycket mera!), har naturligtvis lagt åtskilliga, oöfverstigliga hinder i vägen för balettens sceniska uppsättning, hvilket allt dock för den oinvigde är föga eller intet märkbart. M:ll Bertha Linda förenar med stor grace och betydande skicklighet den hos en dansös icke alltid medfödda förmånen af ett täckt ansigte och en i sin helhet vacker figur. En författare säger någorstädes, att man kan tolka poesi äfven med tåspetsarne: då man ser damerna Lanner och Linda utföra sina pas är man frestad att dela denna åsigt. Bland de öfriga solodansöserna förefaller oss m:ll Hilda vara den, hvars dans synes inge de bästa förhoppningarno för framtiden. I ännu högre grad är detta fallet med den lilla Caroline, hvilken i ofvannämnde balett som Cupido i dubbel bemärkelse utför sitt parti con amore och som jemte sin kamrat Uenni i Polka comique vet att utveckla en så godmodigt naiv smålustighet att både små och stora i salongen måste finna sig roade. Hrr Francesco, Bernardelli och Alberti äro hvar för sig goda dansörer, synnerligast den förstnämnde, hvars battemanger och kringsnurrningar på ett ben (danskonstens triumf för en dansör!) rentaf kunna göra åskådaren yr i AAAAA