Göteborgsposten – 11 oktober 1867, sida 2

— Prof. Daa har nu åtorvändt till Kristiania från sin resa bland de lappska och finska folkslagen i Ryssland. Han började sin resa d. 13 sistl. Maj, då han från Kristiania afreste till. Trondhjem, gick derifrån med ångfartyg till norska gränsen mot Ryssland, sedermera i båt längs kusten intill Kola, från Kola på insjöar och öfver land till den innersta kusten af IIvita Hafvet till byn Kandalax. Efter att deritrån ha gjort en exkursion längs nordligaste kusten af nämnde haf, gick han öfver till dess sydliga strand, genomreste nordliga delen af det ryska Karelen och storfarstendömet Finland intill Uleåborg och derifrån återvände han öfver Haparanda och Stockholm till hemorten. Han hade ressällskap med prof. Friis ända till IIvita Hafvet, derifrån den senare begaf sig till Ilelsingfors, der han ämnar tilloringa vintern med språkforskningar. — D. 19 sist!. Sept. firades i Throndhjem högtidligt 100 årsdagen af JThomas Angells död. Denne man hvars minne aldrig skall förgätas i Throndhjem och aldrig benämnes annat än Throndhjems välgörarer anslog nemligen vid sin död till välgörenhetsinrättningar och milda stiftelser i nämnde stad ett kapital som nu stigit till den betydliga summan af 4 millioner sv. rdr. Af denna fond har i år bl. a. allaredan utdelats 24,000 rdr till fattiga. — Franska fregatten La Pandore, chef kapt Leveque anlände d. 19 eistl. Sept. till Stavanger på hemresa från Island. Fregatten, som äfven besökt Bergen, för 30 kanoner och 368 mans besättning. — Den stora och för sin ovanligt vackra belägenhet ryktbara egendomen Ilael på Nes i närheten at Hamar har nyligen blifvit såld till grosshandl. P. W. W. Kildal i Kristiania för 60,000 sv. rdr. — Ole Bull har nyligen gifvit några konserter på Bergens teater. Rörande den törsta af dessa skrifves derifrån d. 22 siatl. Sept. i ÅBergens-Posten: Ole Bulla Onsdagskonsert hade icke allenast samlat ett öfverfullt hus inom teaterns väggar utan äfven utanför hade den lockat ihop ett stort publikum som förgäfves hade sökt slippa in. Man har så ofta talat om hans utmärkta spel, att det endast kan bli ett återupprepande, då vi berätta att åhörarne äfven denna gång lyssnade till hans vidunderliga toner med samma välbehag som alltid. Den ena bifallsstormen följde på den andra, den ena framropningon hade icke förr gifvit sig luft förrän åhörarne genom en ny sökte att fiona ett förstärkt uttryck för sina känslor. Det fanns denna afton hos ähörarne något mer ån en blott beundran af Näktergalens häoryckande toner eller af det mästerliga utförandet af Mozarts, Paganinis och konsertgifvarens egna kompositioner; der fanns en stämning, som närmast kan liknas vid den, under hvilken man samlas till en länge efterlängtad, lör alla gemensam fest och som under de hastigast förflygande ögonblicken uppbjuder alla medel för att tillfyllest bylla den store konstnären och fosterlandsvännen. Vi glömma dock icke att det finnes ett motstycke härtill, att det var Ole Bull, som genom Bergens teater Öppnade den norska scenen Fäfven för norsk konst och nu stod kämpen allena som representant för en förhoppning som här redan hunnit förblekna. Man kan icke finna det underligt om det ligger tungt på det varma norska hjertat att se sina sullmogna ider så litet förspäådda, när det gäller att låta dem slå rot i folkets eget lif. Åhårarnes entusiastiska hyllning bör dock kunna gälla som ett erkännande både af konstnären Ole Bull och hans norska mission, som i denna stämning hos folket kanhända torde kunna skönja den frambrytande gryningen af en ny dag. Det synes oss som om känslan af denna stämnings närvaro äfven lade gg öfver den store konstnärens spel, aldrig tycktes han så ha ryckt allmänheten med sig; aldrig hade hans genialitet och energi höjt eig så högt öfver den blotta tekniska virtuositeten som denna gång. Då åhörarne kommo ut från teatern var hela platsen utanför uppfylld af en väntande tätt sammanpackad folkmassa, genom hvilken Ole Bull nnder oupphörliga hurrarop vandrade till sin bostad. Utanför densamma infann sig snart derefter Bergens sångkör och uppvaktade honom med en serenad och ett 4lefve Norges förste sängare, hvari tusontals röster instämde. . Konstnären som redan på konserten hade gilvit flera extranummer — deribland Naäktergalenda capo — tackade genom att spela flera norska melodier. Genom de öppna fönstren på hotellets sal trängde tonerna ut till den lyssnande folkmassan, som böll sig alldeles stilla och under tystnad hörde på denna musik, som när den kommer från honom, mottages som en katt för sinne och hjerta.