Göteborgsposten – 11 oktober 1867, sida 2

— Förtjust, och ni? — 0 jag, jag! Hvad jag finner vara ganska vackert är att detta kostar oss ögonen i hufvudet, och att vi icke uppnå det minsta resultat. — Otacksamme! kan ni tala så, när ni har i fickan allt som behöfs för att liqvidera min älskvärde nevö? — Ah! jag talar icke om den lille Ruzolles, den dufungens ödo är afgjordt och förmedelst några tusen francs, som ni med svårighet skall låta honom lyfta, skall han icke märka det ringaste af affiren. Men betänk då att Portin kommer endera dagen och frågar oss, hvad vi hafva gjort i hans frånvaro? — Utan tvifvel, och vi skola säga honom det. — Verkligen! Och ni tror att han blir nöjd? — Nöjd? Ni skämtar! Äro vi det, vi? Hvarföro skall han vara lyckligare än vi? — Förlåt, i affärer känner jag endast rättvisan och delning af förluster och fördelar. Dessutom har han tills dato gjort mycket mera än vi för bolaget. — Åh! äro vi icke på väg att återvinna hvad vi förlorat. — Hm! knappast. — Vilan då, backhare! Hvad hafva vi att göra? Att befria oss från denne Leonard? ... Var lugn, vi skola uppnå detta mål. — Så mycket bättre, så mycket bättre brummade Cambrai, med en till hilften misstrogen ton. (Foxis.)