Göteborgsposten – 10 oktober 1867, sida 1

Ändtligen ville mäster Portin göra slag i saken. Ått afstå från en ända dittills så skickligt ledd affär, att lida skeppsbrott i hamnen, kunde han icke begripa, likasom han icke kunde fatta denna lika plötsliga som oförklarliga omkastning. Han begaf sig skyndsamt till denne man, som han gjort sig så säker att få kalla måg och fordrade en förklaring. Jean var lugn, värdig, full af soglighet men obeveklig. Efter en mängd goda skäl tog hr Portin, hvilken blodet steg åt hufvudet, sin tillflykt till dåliga, hvilket var rätta sättet att totalt förderfva hans sak. — Vet ni, sade han, att er förmögenhet står på spel? Att hvad som återstår er deraf blott hänger på en tråd? Att ni i morgon kanske icke har en sou på fickan? .. Vet ni att utan mitt beskydd, som jag gifvit er som en far, skulle den för mer än ett år sedan ha varit slut?... — Hr Portin, svarade Jean, jag tackar er för edra goda tjenster, men jag har aldrig, så högt som ni synes tro, varit fästad vid denna förmögenhet, och jag skall aldrig för att bevara den begå en handling ovärdig min heder, som jag ställer högre än der. Men att gifta mig med mille Christine i de omständigheter, hvari jag befinner mig och hvars allvarsamhet det är onyttigt att jag förklarar, vore en oredlig handling. Hon förtjenar en bättre än jag och jag tviflar icke, att hon utan svårighet skall finna en sådan. Hr Portin svarade icke mera; purpurröd af harm, så