Göteborgsposten – 10 oktober 1867, sida 1

— s——— — äde tills öppet vatten nästa år till 100,000 I :r. — Utgiften i förra fallet motsvarar 780,000 dr, i det senare 2,000,000 rdr. Regeringen har att förfoga dels öfver lilla kreditivet — 500,000 rdr — och dels öfver behållningen på allmänna undsättningsfonden vid missväxtär, hvilken nyligen uppgick till 722,000 tår, således tillhopa 1,222,000 rdr. Beräknas nu de enskilda gåfvorna i penningar och spanmål som för Norrbottens län kunna inflyta till 200,000 rdr, så uppkommer i alla fall en brist af 578,000 rdr om det behof skall fyllas på hvilket den ofvannämnde landstingsdeputationen gjort anspråk. Men nu har landshöfdingen i Westernorrlands län anländt hit och för regeringen anmält, att äfven i nämnde län har grödan skadats af nattfroster, och att befolkningen derstädes är i stort behof af undsättning, beräknadt aproximativt till 3 å 400,000 rir, eller motsvarande qvantum spanmål. Äfven från Jemtlands län inväntas dagligen och af samma anledning begäran om understöd, och enskilda underrättelser från de nordliga socknarne i Dalarne göra troligt att befolkningen derstädes likaledes fordrar understöd. Det är således mer än sannolikt att omkring tre millioner rdr af statens medel erfordras om de nordligare länens befolkning skall blifva så understödd som den fordrar; men då regeringen icke eger att förfoga öfver mer än 1,222,000 rdr är det klart att regeringens förlägenhet skall vara ganska stor. Änvisas icke tillräckliga medel, så drabbas hon af förebråelser för hjertlöshet. Det är äfven sannolikt att anspråken på understöd ökas ju mera det blir kändt att regeringen och enskilda bemöda sig att lindra det hotande betrycket. Den bekymmersamma ställningen ökas ytterligare derigenom att af de summor som nu at statens medel såsom undsättning utlemnas, sannolikt blott en ringa del återgäldas, och äfven derigenom att ifall icke skörden nästkommande år blir desto gynsammare, nya anspråk på undsättning skola framställas. Men lika bekymmersamt blir det att utfinna rätta sättet för undsättningsmedlens användande, så att de åstadkomma en varaktigare nytta än blott det ögonblickliga behofvots afhjelpande. I detta hänseende kan reForingen endast lemna allmänna söreskrister. Landstingets omtanka bör härvid tagas i anspråk och utgöra länken emellan länsstyrelserna som skola utlemna och den nödlidande befolkningen som skall mottaga undsättningsmedlen. För landstingen bör det vara en samvetssak att dessa medel blifva uågot annat och bättre än vanliga allmosor. Allmogen bör både uppmanas och tillhållas att lemna sina produkter i utbyte mot spanmål och penningar. — Det väckta förslaget att i Luleå åstadkomma skeppsbyggeri och rederi är ganska ändamålsenligt och denna industri kan, rätt bedritven, åstadkomma stor nytta; men jag betviflar högeligen att medel till detta företag, som skall ställas på aktier, kunna erhållas utom orten, åtminstone anser jag icke troligt att hutvudstadens affärsmän, som gjort betydliga förluster på Norrland, skola visa sig benägna att ingå som bolagsmän i ett företag öfver hvars skötsel de icke kunna utöfva någon egentlig kontroll. Hvad personer med menniskokärlek, sakkännedom och energi kunna uträtta, derpå lemnade grosshandl. C. F. Liljevalch för c:a 30 år sedan ett lysande prof. Då hemsöktes äfven Norroch Westerbotten af flera års svåra missväxter. Under de första missväxtåren lemnade staten ofantliga belopp såsom undsättning. Under det tredje missväxtåret åtog sig hr Liljevalch att administrera undsättomgen efter andra grunder. Det kapital i spanmål och peaningar, som staten då och under de följande svåra missväxtåren anslog och ställde till hr Liljevalchs disposition, uppgick till fullt 100,000 rdr banko. Sjelf tillsköt han af egna medel hvad ytterligare behöfdes. Han framkallade industri och verksamhet bland den del at befolkningen som