Göteborgsposten – 9 oktober 1867, sida 1

Hon kände de grymma följderna af ett lysande men illa passande parti. Sjelf helt och hållet öfverlemnad åt olyckan ville hon åtminstone derför bevara denne ädle unge man, hvars smärtsamma hemlighet hon kände, och i den förhoppning att hennes bref skulle anlända i tid för att förhindra afslutandet af ctt olyckligt giftermål, underrättade hon honom om hvad hon nyligen erfarit. Om du icke är bunden af din heder, min käre Jean, sade hon i sitt bref till honom, så tag icke ett steg till. Så länge jag i den förbindelse för hvilken du hade beslutat dig, såg en afledning för dina sorger, har jag uppmuntrat den. Men se här en stor, en ovärderlig nyhet, en upptäckt som försynen sänder oss. Annette är icke förlorad, Annette är återfunnen, Annette har aldrig upphört att vara dig värdig. Hon är här bredvid mig, i det ögonblick jag skrifver till dig, icke anande mycket, det beundransvärda barnet, af detta brefs innehåll och troende endast att jag skickar dig hennes rättfärdigande, ty tanken på ditt förakt är för henne förskräckligare än döden i... Döden ... hon har kämpat med den, den ädla fliekan ... Ah! det är en hel dram och jag har hvarken tid eller frihet att tänka tillräckligt för att meddela dig detaljerna deraf. Jag kan i detta ögonblick endast säga dig detta: Annette är den renaste och förträffligaste bland qvinnor; hon är den älskvärdaste och förtjenar att vara den mest älskade. (Ferts.)