Göteborgsposten – 5 oktober 1867, sida 1

ställning af mejeriprodukter. Kreatursutställningen var, ehuru i och för sig vacker, dock som bekant denna gång icke särdeles betydande, men så mycket mera tillfsredsställande, som sagdt, den af smör och ost. Att den isynnerhet hvad beträffar ost föll de talrika besökande i smaken, derom vittnade nogsamt ostarnes utseerde vid utställningens slut, då deras yttre granneligen bevisade att en råtta förblir en råtta emot en menniska, äfven när det gäller att förfriska sig af andras ost. Hög ligen glädjande skulle det emellertid vara, om i tidernas längd man kunde få höra en engelsk gastronom ropa på Swedish choes6. alldeles som man nu för tiden kan tå höra våra svenska tförståsigpåare svära ve och förbannelse öfver en matsedel, som endast upptager svensk ost. Den starka stormen under veckan har förorsakat ganska många olyckor, många som vi redan känna, ännu flera som vi säkerligen framdeles få erfara, men säkerligen de allra flesta som aldrig bli bekanta, och ganska många förvecklingar har den kommit åstad, de flesta naturligtvis och tyvärr obehagliga eller sorgliga. Men äfven komiska har den haft till följd, åtminstone äro vi i tillfälle att anföra en sådan. En ung, lefnadsglad gentleman, som ämnade sig ut på en tur med en af de ångbåtar, hvilka afgå häritrån tidigt på morgonen, gick för större beqvämlighets skull, måhända också för att i deras linda qväfva prodromerna till mensklighetens plågoris, sjösjukan, redan töregående atton ombord å den itrågavarande ångbåten, klef ner i sin hytt, klädde af sig och somnade stilla och beskedligt som ett godt barn. Efter en lugn och feberfri natt, som det heter i bulletinerna, vaknade den unge resenären vid det briljantaste lynne i verlden, visserligen hörde han stormen gny och vågorna bryta sig mot fartygets sida, men icke den ringaste vaggning törmärktes. Förtraflliga båtar de — ska, mumlade han belätet för sig sjelf, var med ett skutt ur sängen och lade just sista handen vid morgontoaletten, då han hörde uppasserskan tassa i korridoren. Nå, jungfrun lilla, ropade han muntert, i det han påtog öfverrocken, kastade en sista mönstrande blick i spegeln och öppnade hyttdorren, nå, jungfrun lilla, äro vi snart framme? Framme, ja, visst å herrn framme?, utbrast denna, halft förvånad, halft skrattande, vet herrn inte att ångbåten ligger qvar för storm och att vi fortfarande befinna oss vid Skeppsoron i Göteborg? Man kan lätt g ssa sig vår resandes känslor vid denna oväntade underrättelse. —