Göteborgsposten – 1 oktober 1867, sida 2

Hon hade ett för ädelt hjerta, en för hög själ rör att någonsin mot honom rikta en förebråelse eller en häntydning på hans skandalösa gatuoch kuliss-äfventyr, och om det någon gång hände henne att på sina promenader möta honom i sällskap med någon dagens Phryne, låtsade hon alltid att icke se honom. Men de bäst dolda smärtor äro också de mest plågande, och som hon var ett alltför npphöjdt väsende att icke känna sitt eget värde, dolde också hennes synbara likgiltighet mycken smärta öfver att sålunda se sig öfvergifven för ovärdiga varelser. Hvad skulle hon icke hafva erfarit, om under det hon på bekostnad af sina ifrigaste önskningar beredde denne mans lycka, hon hade trängt till djupet af den förnedring, åt hvilken han öfverlemnade sig. Det var icke utan att hon icke erfarit vissa bekymmer, och aningar om denne mans uselhet, hans envishet till exempel att rycka Jean de Ruzolles med i detta ruinerande lif af spel oeh lättsinniga äfventyr; sedan en misstanke, alltid med fasa tillbakavisad, men ständigt återkommande efter hennes möte på tröskeln till Tournaires vindskammare med den föregifna bokmånglaren, hvars tänder. voro af en så lysande hvithet, hvars blick och röst i synnerhet hade gjort så sällsamt intryck på henne.