Göteborgsposten – 1 oktober 1867, sida 1

ovillkorligen påminna oss. Det är Valentine de Sein tValiez. : Denna var på långt när icke lycklig, och under det hennes lefnad tillbragtes med att trösta andras lidanden, förökades hennes egna och bildade omkring henne ett nät, hvilket hon likväl icke skulle varseblifva förr än i det ögonblick, hon fann sig ohjelpligt intrasslad deri. Åt denna älsk ande själ, åt detta glödande hjerta, åt denna upphöjda och ädla natur hade ödet gifvit den ovärdige man, som vi känna och hvilken hon sjelf, tyvärr, började att känna efter att länge hafva motstått de ögonskenliga bevisen. Sårad i sin finskänslighet i alla fibrer af sin varelse hade Valentine, denna utsökta blomma, fallen i de mest profana hän ler, dragit sig inom sig sjelf, och allt för stolt att beklaga sig, led hon med synbar likgiltighet förbrytelserna mot makan, förolämpningarne mot qvinnan. Hon hade genom ett klokt förutseende blifvit gift med en anordning, som icke tillät baronen att disponera hennes förmögenhet, och detta var lika lyckligt för den ena som för den andra, ty han var man att förslösa den, liksom han gjort med sin egen, och i det han ruinerrde sin hustru skulle han sjelf hafva beröfvat sig den ansenliga del, som han uppbar af hennes inkomster. Tilläggen också, att det icke var hennes fel, om baronessan icke gifvit vika för hans upprepade bemödanden att förmå henne att småningom afyttra sina tillgångar. Öfverlemnad åt sig sjelf, hade hon troligtvis icke gjort motstånd, men hon hade sedan länge tagit till rådgifvare