Göteborgsposten – 30 september 1867, sida 1

omval, tillfölje af stadgarnas bestämda pluralitetsberäkning af röster, blifvit företagna. Pariserkören, berättar Ups-P.n höll i Onsdags ett sammanträde, hvarvid hufvudsakligast ekonomiska frågor förekommo. Dervid upplystes, att, sedan alla utgifter för resau blilvit afdragna, kassan skulle komma att visa ett ej obetydligt öfverskott. Detta hade nemligea uppstått derigenom, att inkomsten af de und r bortresan gifna konserterna lemnat större beballning än beräknadt var. Örver användandet af detta ötverskott voro meningarne delade, och fattades ej något definitivt beslut. Blott en mindre del deraf skulle användas till inköpande af ett minne åt den person, som haft största förtjensten i både färdens bringande till verkställighet och medlens hopsamlande, ett arbete, som icke kunnat ske utan ett stort offer af både tid och kostnader. Troligt är, att återstoden kommer att af sångarne anvisas dels till någon för sångens besrämjande redan stiftad fond, dels till något allmännyttigt företag af färskaste datum. Ilungersnoden i Åsele Lappmark. Följande bidrag till skildringen af det förfärliga eländet i de norra orterna, dat. Åsele i Sept., har från trovärdig person kommit red. af N. D. A. tillhanda: I denna ort är tillståndet till den grad beklagansvärdt, att det ej kan beskrifvas, otan att man utsätter sig för misstanken att blifva misstrodd. Jag afstår derför ifrån alla dessa dystra mälningar öfver tillståndet i allmänhet och inskränker mig att anföra ett par exempel på särskilda fall af utståndet elände, som kommit till min kännedom. En i fjellen, omkr. 10 mil från Wilhelmina kyrka boende nybyggare vid namn Larsson led med sin familj en svår nöd. Hustrun hade åkt bort till den mera befolkade delen af socknen, för att genom tiggande anskaffa näringamedel. men genom inträffadt menföre blifvit hindrad att återvända hem Mannen var nära att tillika med sina barn ljuta hungersdölen, och förunderligt var, att i den ställning och belägenhet de befunno sig, dessa nödlidande personer kunde frälsas från en jemmerlig undergång. Sedan de flera dygn saknat andra näringsmedel än laf och andra onaturliga födoämnen, samt utmerglade och dödsbleka lågo på sina tårbestänkta läger och väntade att få inslumra för alltid, hände, att en lappman från landets nedra regioner, flyttande med sin renhjord, anlände till denna nödens boning och vid inträdet der till sin förväning fann de nödlidande personerna ligga och vänta på döden. Den barmhertige lappen öppnade med beredvillighet sitt till våren besparade matförråd och meddelade deraf så stor andel, att de dermed kunde berga lifvet, tills den bortresta hustru vid sommarens början hemkom med de gåfvor hon under den mödosamma vandringen under den kalla vintern af medlidsamma menniskor emottagit Ehuru sorglig och för hjertat nedslående denna enkla berättelse är, kan jag dock icke underlåta att i bredd dermed framställa en annan tragisk scen, som är af en ännu smärtsammare beskaffenhet än den förra. En nybyggare vid namn Daniel Persson, boende omkr. 6 mil från Wilhelmina kyrka, hade, fastän han icke hunnit längre än till några och 30 år, likväl jomte hustru sex minderåriga barn att försörja Iazen kunde ana hvad denne arme man, boende aflägset i en isolerad fjellöken, med hustru och barn måste genom nåäringsbrist lida; men det bedröfliga tillståndet i hans boning blef likväl uppdagadt och kändt, derigenom att mannen, lidande af svält och tvungen af den smärtsamma anblicken att se sina anhöriga tärda af hungerns plågor och hotade med hangersdöden, slutligen måste, ehuru af svält så utmattad, att han knappt kunde gå, likväl i Maj månad, för aaskaflande af födoämnen, företaga en vandring till närmast belägna by, der hans förändrade utseende och utmerglade gestalt, liknande en liflös skugga, väckte allmän förvåning. Med de ringa allmosor han kunnat hopsamla i den besökta byn, bland hvars ivvånare äfven brist existerade — dock med något mildare prägel — aflägsnade sig den arme samiljefadren, ifrigt sträfvande att komma hem med något ätbart åt sina hungriga barn, som jämrade sig och ropade efter bröd mellan de stunder de slumrade i en onaturlig sömn, som synes vara den första graden af svältsjukan. De ihoptiggda bitarne kunde dock icke räcka länge för en familj, bestående af lera personer, som för öfrigt måsta sskna mjölk af ina tvenne kor, hvilka genom foderbrist blitvit yterst afsmagrado. Från de med djupt onölager betäckta kogsmarkerna kunde något annat till södoåmne ej remtas än lat och bark af träden, som kokades och brist på något annat måste förtäras. Sedan isarne sjöarne genom den mildare väderleken blifvit landösa och vid stränderna bildats vakar, begaf sig nyFegaren tidigt å pingstlördagsmorgonen ut till en Å nil från nybygget belägna mindre sjö för att med nät ånga litet fisk. Utan att hafva förtärt något på moronen förr, än denna ut ärd företogs öfver den med nö och vatten uppfyllda marken, blef mannen så vag och utmattad, att, sedan han ifrån sjöns strand agt ut några nät, han lade sig ned i en skogsbacke, er ban gjort upp eld.