Göteborgsposten – 27 september 1867, sida 2

strr rtrt 2— 2— NN AKA — Fran Hufvudstaden. Förlofning har, enl. D. N, blifvit eklaterad mellan skådespelaren vid kongl. teatern hr Axel Elmlund och m:ll Louise Thyselius, dotter af f. d. statsrådet, numera presidenten Thyselius. — Stockholms rådstufvurätt har, på derom framstäldt yrkande, i konkurstillstånd försatt grosshandl. Semmy M. Lamm. Den till rätten ingifna staten upptager: tillgångar 64,393 rdr 35 öre, inteckning 3,000 rdr, osäkra fordringar 23,682 rdr 85 öre, inventarier 150 rdr, varulager till ett ännu icke uppgifvet belopp, egendomen Ryssviken 27,500 rdr, lifassurans å annan person 200 pd st., å eget lir 1,500 pd st. samt förluster omkr. 9,200 rdr. Skulder 271,033 rdr 67 öre, omkring 4,000 francs, 272 pd st. 10 sh., omkring 12,564 H. beo m:k. — Befälhafvaren å ångslupen Frithiof var i Lördags afton inbjuden till Lidingöbro värdshus, der ett större antal dagliga passagerare ville betyga honom sin erkänsla tör under sommaren visadt humant bemötande. Till hr Råberg öfverlemnades ett cigarrställ af silfver jemte 240 rdr. Till ångslupsbesättningen skänktes 55 rdr. — Svenska trädgårdsföreningens utställning i Tisdags, till förmån för de nödlidande i Norrland, inbringade 401 rdr. — Alla af hr A. Törnblom i Westerås exponerade trädgårdsalster hafva blifvit försålda för samma ändamål, utgörande den derför influtna summa 51 rdr 28 öre. — Nya teatern i Hammers salong lärer komma att invigas med en ny pjes at hr F. Hodell, kallad, Konsten att vara teaterdiraktör, samt komedien En originel samilj-, öfversättning från danskan. Dessutom tår man vid samma tillfälle göra bekantskap med en ny balettkomposition af hr Selinder, hvilken lärer kunna disponera öfver en balettkår af 25 å 30 sujetter. — Stockholms dykeribolag tillkännagifver nu, att det emottager beställningar ä dykerihandräckning m. m. Under sommaren har nämnda bolag tillhandagätt vid undersökningar för Sammanbindningsbanans broläggning öfver Norrström. — N. D. A:s bekante musikreferent yttrar sig på foljande sätt om Aubers sista opera Marco Spada-, hvilken, såsom förut nämndt, nu blifvit uppförd på Stora teatern i Stockholm: Marco Spada komponerades i Aubers senare och mattare period. Musiken röjer ock ej sällan en märkbar ebb i hans eljest så rikt försedda skattkammare; de pikanta melodierna, de glittrande instrumentalmotiven vilja ej mera så ofta infinna sig. Början lofvar emellertid godt; de första kuplettstyckena erinra om Aubers förra esprit, qvartetten älvenså, och i allinänhet är första akten ånnu ganska underhållande. Men andra aktens ensembler äro mer än lofligt magra och arierna föga bättre. Torridas aria kan dock göra stt undantag och likaså Åkarleksforklaringen på 4 språk, helst den ryska och engelska sången; men iden till detta polyglottoummer är lånad från Kalisen, der den dock är mera spirituelt behandlad: Boieldieu var då ock en uppgående sol, Auber en nedgående. Interdum dormitat bonus Homerus, och i sanning ser det ut, som vore denna akt tillkommen i ett tillstånd at själsslummer, hvari blott den vana handen arbetade. Men i tredje akten har den gamle mästaren vaknat, nystärkt och lifvad; här möter oss åter det lekande sullet från Svarta dominons och Fra Diavolos lysande dagar — om ock ett par trögheter äfven här kunna skönjas. Tredje akten är en premie åt dem, som genomgått den andra. Här höra vi körer med dessa uddiga rytmer, Angelas pikanta visa och hennes vackra aiia, men framförallt marchesans aria, blixtrande af den uppsluppnaste humor. Auber, en erfaren praktikus, ställde det magra i midten och aktade sig väl att sluta i elakt lynne. Operan går beromvärdt. Hr Willm n är en förträfflig Marco Spada, hans sång dramatisk och full af effekt. Äfven spelet visar en be ydande for wäga att objektivora; vi framlysta här bland annat b gtacenen med Angela i första akten, at båda utförd lika fint som naturligt. Äfven i de följande akterna förekomma många framstående och lyckade momenter. M:ll Harlings spel (som Angela) är beromvärdt; med lika mycken takt som rutin !ramställer hon en bild af ädel qvinlighet. Äfven i sången har m:ll H. flera vackra momenter och i synnerhet taga koloraturnumren sig vackert ot, men för öfrigt kunde man ej sällan önska något mera aplomb, färg, accent. Dessa egenskaper äro i all sång, men framför allt i den franska operetten, oundgängliga tillbehör. Äfven varnas för lång intonation. Hr Arlberg (guvernören) utmärker sig äfven här såsom intelligent och säker skådespelare och sånzare Hr Torslow har såsom älskare (Federici) en minIre betydande rol. Man har här paraknat en artist, som förmår lyfta en obetydlighet, och detta får man ånnu ej begära af hr T. I första akton har han emellertid en vacker serenad, ej utan behag soredrasen. Hans vackra stämma skulle dock vinna på en nägot klarare tonbildning. Fru Strandberg pryder alltid sin plats och hannes marchesa är en högst spirituel framställning. Öfrerallt framlyfter hon partiets pointer, och i sin scen ned de skamlösa banditerne — ett af Aubers qvickasto stycken — är hon i sång och spel oöfverträafflig. Denna aria har dessutom en stor dygd: dess inåuning gör nomligen applåden omöjlig. Så borde let alltid vara; man kan ej hedra en artist högre an et Om — — — — nn—