see ör ERMAN ETERN ARTE AAA TE —e2— gars gästabud, och Poseidon hyste ju synnerligt välbehag för de yttersta menniskornas hekatomber. De tadelfria tethiopierna kallar den godmodige Homeros dem i en karaktersbeteckning med hvilken vår tidsålder ingalunda har orsak att hedra deras efterkommande. Grekerna tyckas hafva koloniserat landet; staden Axum, de gamles Auxumis, beläget ungefär fyra dagsresor från Röda Hafvets kust, bär ännu spår af grekisk konst och af inskrifter på hellenernas odödliga språk. Tidigt, redan under Constantin, fick kristendomen inträde i Habesch och mångfaldiga trådar spunnos från det byzantiska till det eethiopiska kejsardömet, tills slutligen Islam trängde sig emellan dem och för århundraden afskar de svarta kristna från gemenskapen med sina hvita trosförvandter. — På den gaula herrskaredynastien, som ledde sitt ursprung tillbaka ull Menilek, Salomos och drottningens af Saba son (och således tyckes hafva invandrat från Arabien), gjordes för ungefär 1,000 år sedan ett våldsamt slut af en — judinna, som lät mörda hela den kejserliga familjen med undantag af en gosse. Hon hette Judith; troligen ett sjelftaget namn med afsigtlig hänvisning på hjeltinnan af samma namn i Gamla Testamentet. Tvenne århundraden senare fördrefs judedynastien åter af en kristen herrskare, hvars efterkommande regerade tills omkring år 1268. Hans slägt var alltså samtida med Hohenstaufernas. Den siste herrskaren af stammen Zagye — detta var konungahusets namn — hade dock ett mindre gräsligt öde än den siste Hohenstaufen. Af fri vilja, om än på ifrig uppmaning af den koptiske erkebiskopen Abune, som på den tiden egde ett utomordentligt stort inflytande, afstod Nakwetolaab från kronan och nedsteg från tronen, för att lemna rum åt den af Judith skonade gossens ättling, alltså åt Menileks legitime afkomling. Till ersättning blef Nakwetolaab för sig och sina lifsarfvingar herrskare i Waag under kejsarens länsöfverhöghet och betingade sig äfven det vilkoret, att kronan skulle återgå tili Nakwetolaaba slägt, i händelse Menileks linie dog ut. En öfverenskommelse af sådan lifskraft, att den ännu ger anledning till de mest hårdnackade strider och bereder den nuvarande kejsaren ej ringa förlägenhet. Med Europa inleddes nya förbindelser i femtonde århundradet, då en kejserlig abyssinisk gesandt infann sig hos senaten i Florens. På monarken af Habesch öfverflyttades nu presten Johannis sagolika namn, kring hvilket medeltiden spunnit så mycket äfventyrligt och anderbart och om hvars rike (regnum presbyteri Joannis) de sabelaktigaste föreställninger voro gängse. Portugiserna afsände dit flera beskickningar. Landet tyckes vid denna tid hafva befunnit sig i blomstrande tillstånd; men omkring år 1500 började redan kyrkliga och politiska tvister ini landet och angrepp från de vilda Gallas, en närgränsande halfnegerstam, utifrån att skaka det alltmer och mer. ödesdiger blef äfven den återupplifvade samfärdseln med vesterlandet. Det lyckades portugiserna och jesuiterna att i stället för den gamla tron — abyssinierna voro Monophpister och erkände den koptiska patriarken i Alexandria till namnet såsom sin kyrkas öfverhufvud — förskaffa utbredning åt den romersk-katolska religionen, så att herrskarefamiljen formligen öfvergick redan 1603 och sökte bringa till stånd en union mellan landets kyrka och påfvedömet. Folket gjorde motstånd, det kejserliga anseendet led starkt, och lugnet blef först i någon mån återstäldt, då kejsar Socinius tre århundraden senare lät förbindelsen med Rom fara. : Furstarnes och kejsarens (eller öfverkonungens, Negus) makt sjönk dock oatbrutet och med densamma det af anarki och dynastiskt-feodala strider splittrade folkets välstånd. De en gång oinskränkta sjelfherrskarne af Habesch hängåfvo sig åt ett lif af overksamhet och politisk tillbakadragenhet och blefvo liksom, de sista Merovingerna blotta verktyg i händerna på sina majordomer, hvilka buro I förtiusta i kraftprof. Nå väl! mi,