Göteborgsposten – 27 september 1867, sida 1

ordalag och bl. a. skildrat hans mor såsom en qvacksalverska och kringstrykande sörsäljerska af läkedrycker. Detta förargade monarken, i hvars händer boken råkat. Han gjorde missionären bittra förebråelser öfver hans smäaser. D:r Sterns olyckliga stjerna ville, att han vid åhörandet af denna straffpredikan förde handen till sina läppar; detta uttolkades å, som om han till tecken af förakt — bet sig i tummen. Kejsaren lät gripa, prygla och kasta honom i fängelse — det första offret. Samma öde drabbade en annan missionär vid namn Rosenthal såsom Sterns medbrottsling; och knappast en vecka förgick, förrän alla europger i hufvudstadons närhet, deribland kapt. Cameron, hvilken nyss återkommit från en resa i Bogos land, grepos och kastades i fängelse. Detta skedde på senhösten år 1863. För att råga måttet på förargelsen, ingick i November en depesch från britiska regeringen till Cameron, i hvilken konsuln förebråddes visa Theodorus för stor vänskap och erhöll befallning att genast återvända till Massowah. Detta var för den misstrogne despoten ett nytt och fulständigt bevis på att engelsmännen missaktade honom, om de ej ville tillochmed helt och hållet förråda honom. Intet svar på hans bref, ingen gesandt, och nu tillochmed konsuln återkallad! Offrens antal ökades; Cairus, en ung irländare, som på återväg hem från elefantjagten just stod i begrepp att resa, blef jemte sin tjenare Milvie insatt bland fångarne. I Februari 1864 ankom till London underrättelse om, att konsnl Cameron och andra britiska undersåter lågo i bojor och befunno sig i lifsfara. Nu framletades slutligen den kejserliga skrifvelsen i utrikesministeriet och bevärdigades med svar. En armenier vid namn Rassam, assistent hos den britiske representanten 1 Aden, fick i uppdrag att öfverbringa svarsskrifvelsen och de densamma beledsagande skänker. Å ena sidan hade man utvalt ett slugt och med land och folk bekant ombud; men å andra sidan hade man Jemnat utan uppmärksamhet, att Theodorus väntat sig en gesandt af högre rang och åtminstone en europ6. Det dröjde länge, innan monarkens misstrvende försvann och han medgaf Rassam tillträde till det abyssiniska hofvet. Men han erhöll dock till slat ett lysande emottagande. Kejsaren befann sig då — i Februari 1866 — i sitt iäger vid gränsen till Gaffat. För att bevisa sin försonlighet, lät han genast efter den kongl. handskrifvelsens emottagande utfärda befallning om, att de fångna skulle försättas i frihet och i Mars anlände Rassam och hans beledsagare i förening med de befriade till vestliga stranden af Tzana-sjön. De hade brådt att få vända ryggen åt lejongropen, som för dem blifvit så farlig; men Theodorus qvarhöll dem under allehanda förevänningar ända till d. 13 April. De hade knappast anträdt hemresan, förrän monarken ändrade sinnelag, plötsligt lät åter gripa alla och släpade dem med sig till Zage, senare till Gaffat. Efter fälttågets slut i Gaffat förde han dem till sitt residens Magdala och håller dem der sedan dess i fångenskap. Deras behandling är mycket olikartad; ibland åtnjuta de under någorlunda bevakning ett temligen stort mått af frihet; ibland återigen bli de kastade i fängelse och belagda med bojor. Det har erfordrats långvariga debatter inom parlamentet och i pressen, för att förmå den britiska regeringen till det energiska steget mot den svarte tyrannen, som hon nu på fullt allvar förbereder. Enligt hvad en af fångarne, hr Prideaux, skrifver under d. 30 Juni från Magdala, hade kejsaren genom ett ultimatum blifvit underrättad om, att han hade våldsåtgärder att vänta sig, om fångarne ej före d. 17 Aug. kommit till Röda Hafvets kust. Det kan ej förnekas, att detta steg kan lända fångarne sjelfva till förderf; ty kejsaren skulle af sin förbittring kunna låta sig drifvas till att genom deras afrättande hämnas å England. Dock är det å ena sidan Ingnande, att Theodorus f. n. befinner sig i De