Göteborgsposten – 25 september 1867, sida 2

I samma ögonblick hörde vi en qvinnoröst, som jem rade sig och skrek: — Död! min stackars mademoiselle! ... död! ... Jag gick fram för att se, och jag märkte en gammal qvinna, ditlockad af offrets sista rop, och som grät och snyftade, knäfallen bredvid henne. — Gå dit och se efter om det är sannt, sade mannen som betalat mig. Då jag i alla fall ingenting hade att förebrå mig, gick jag dit låtsande erbjuda min hjelp, men allt hvad den gamla qvinnan bemärkte var min sällsamma drägt, och hon utropade med förskräckelse fallande halfdöd omkull sjelf: — En konstmakare! ... en konstmakare. Utan att låta störa mig kände jag den unga qvinnan på pulsen; den var alldeles stilla. Då kom jag tillbaka till de båda följeslagarne. — Hon är verkligen död, sade jag till dem. Vid dessa ord utstötte den, som hade ledt affären, en plump hädelse. — Död! sade han. Men då behöfver jag icke mera barnet! ... För djefvulen! Då är min plan misslyckad! ... Hvad skall jag nu göra med ungen? — För tusan, svarade jag, gif den åt mig. Och han gaf mig honom. Se der, min kära Goliath, punkt för punkt historien om natten till den 18 December. Leonard, dyster och orubblig som Ödet, beherrskade sin rörelse och sitt hjertas slag och frågade: — Och detta barn?