Göteborgsposten – 25 september 1867, sida 2

det fria Schweiz, der hvarje medborgare är frihetens och folkets försvarare. Hvilken regeringsform den egentligen så kallade soldaten tillhör, har han varit, är och skall vara slafveriets stöd och uppmuntrare till krig emot solkfriheten. Mot presterskapet, som enrollerar under uppenbarelsens baner, utvaljer och öfvar sina soldater, samt behandlar dem på sitt eget sä:t, låtom oss sätta denna princip: Hvarje menniska är född en sanningens apostel. Hvilken religion han än må tillhöra, har presten varit, är och skall alltid vara prest. Han korsläste Jesum för 19 århundraden sedan; långt derförinnan förgiftade han Sokrates, och nu köorefäster och förgiftar han humanitetsandan. Presten är fredens evige fiende. Må derför 0ldeatoch prestkaston undertryckas. De äro samfundets båda bödlar, kroppens och själens. I betraktande deraf, att armEen under det att den materielt och moraliskt utarmar landet, upprätthäller tyranniet genom att draga ett lands ungdom från arbete och studier; Eftersom presten har varit, är och alltid skall sorbhsva samvetets förtryckare och tyrann, eftersom ban i stället för lörnuftet sätter förnuftets negation — d. v. 2. uppenbarelse. Eftersom prest och soldat sro synonyma beteckningar för krig emot friheten, arbetet, qvinnan, intelligensen, det goda; Eftersom presten och soldaten äro personifikationer för det onda, hvilket dem förutan skulle upphöra att existera; Så proklamerar den första internationela fredskongressen, som önskar förverkliga friheten, arbetet, qvinnans höjande, humanitetens goda, att prestoch soldatsystemet är upphäfdt. Det kan föresalla djerft detta språk, men man torde böra till missförstånds undvikande böra tillägga, satt det är emot militären och presterskapet såsom stånd och yrke som angreppet här är riktadt, och detta är hvad vår tids demokrati har till lösen. De stående armåerna vill man ha bort, för att ersättas af milis, och presterskapet såsom officielt embete vill man upphäfva, för att ersatta det med verkliga andens män, de der ej delas mellan den jordiska inkomsten och den himmelska arfvedelen, utan framgå genom sina liktänkande medborgares val, för hvilkas andliga lärande de uteslutande lefva och hvilka de vägvisa genom en hangifven, uppoffrande lefnad, under det deras inkomst utgöres såsom de första kristna lärarnes af deras anhangares och ähörares frivilliga gåfvor, af hvilka de dela med sig till de fattiga, om ett öfverskott skulle uppstå. Då läraren ej lävgreseger de sinas förtroende, återvänder han till sin sysselsättning som medborgare och fortfar här att verka i en uppåt, mot himlen gående riktning. Detta är den moderna demokratiens mål, och nekas kan ej, öfverdrifterna oafsedda, att mycket deraf ligger i tidens riktning och redan börjar skaffa sig rum i det allmänna med