Göteborgsposten – 25 september 1867, sida 1

hållet insvept i en kappa hvars uppslagna krage och brättena af en stor hatt icke tilläto att se hans drag. — Se här är han, Gaston, och emedan du vill omfamna honom, så gör det, ty du älskar honom, icke sannt, den stackars lille? Här gjorde konstmakaren en paus, nedsväljde ett glas vin och sade likasom i parenthes: — I sanning, för den som icke är härdad och filosof kunde man blifva rörd af att höra detta, men jag är filosof, jag hur sett så mycket annat, och jag smickrar mig med att vara mera nyfiken än känslofull. Leonard hade svurit sig att hålla sig orörlig; han blinkade icke vid detta första skämt, som likväl fördröjde en berättelse, vid hvilken han fästade ett oskattbart värde. Asperginos fortsatte: — Hör på, min vän, det handlar icke om att göra gester eller tillgjorda miner; om du älskar mig som du så många gånger har upprepat, skall du lemna mig den lille. Ah! guds död! Man måste hafva sett henne störta sig öfver honom, för att återtaga och trycka honom i sina armar. — Mitt barn! ... ni vill beröfva mig mitt barn! ... utropade hon. Och hon stretade emot så starkt, att han blef orörlig och ställde sig emellan henne och den halföppna porten för att hindra henne att gå tillbaka in. — Se så, se så, min kära Clemence, sade han, användande hela sin vältalighet för att stilla henne, lugna