Göteborgsposten – 25 september 1867, sida 1

lilla berlinaren för att ledigt komma undan, så snart qvällen blef tillräckligt mörk, på omvägar som jag kände till, undvikande de stora gatorna. Det var icke den kortaste men det var den mest ekonomiska vägen. Korteligen detta hade fört mig på den väg, som du utan tvifvel känner till, som ligger mellan floden på ena sidan och på den andra enstaka boningar och kanten af Boulognerskogen, som ännu icke var så putsad, som man 1 dag ser den. Berlinaren var lastad; jag hade varit nödsakad att påskynda färden ända till slutet af Neuilly, och mulåsnan, som drog lasset befann sig så andtruten, att jag måste starna vid en krökning af vägen för att låta henne pusta. Flodarmen var tillfrusen ända till midten; det var ett präktigt månsken men en bitande vind. Jag kastade ett täcke öfver mulåsnan, som hotade att falla af matthet, och jag började stampa fötterna i marken för att hemta tålamod och för att icke frysa. Plötsligen midt under tystnaden hör jag icke långt ifrån mig ett egendomligt buller, qväfda röster och sedan likasom snyftningar och suckar. Jag smög mig längs utmed en häck ända till den ifrågavarande krökningen, och jag varseblef en qvinna, efter allt utseende en ung qvinna, som nyss utkommit från den lilla porten till den närmaste byggningen, och som höll i sina armar ett barn, som hon satte på marken, och som kunde vara på sin höjd tre år. På samma gång sade hon till en ung man, helt och