Göteborgsposten – 24 september 1867, sida 1

— — WW-W— bjernor begreppen Skandinavien, Norden, Danmark, Norge och Sverige dansa omkring och begagnas liktydigt kan väl ej med skäl tillskrifvas hr Hammerik och bevisar blott så väl deras ringa kunskap i geografien som ock att de troligen icke alls variv på operan, utan skrifvit sina referater efter hörsägen. Skulle i Paris vistande nordbor ställas till ansvar för alla dylika misstag i de transka tidningarne finge man sig manga reklamationer på halsen. När man blir så stött hemma otver ett för den som varit här en tid så naturligt misstag som om nationaliteten, hvad skulle man då säga om de hundratusentals menniskor, som icke ens veta af att upsaliensarne varit här. Det sker mycket märkvärdigare saker i Paris än en konsert, som icke alla halva reda på. Roligt nog skulle vara att erfara huru många tusen som ännu icke sett expositionen, och sådana existera. Jag hörde ull och med här om dagen talas om ett fruntimmer, som är 22 år, hela sin tid vistats inom Paris murar och som likväl ännu icke sett Louvren, och hon och många med henne veta bestämdt icke om les etudians dUpsal äro svenskar eller hottentotter. Vi komma nu till den så att säga rent besvärliga sidan af saken, ty det finnes också en sådan, eller så många på platsen helt och hållet trämmande personers inlogering, nödiga upplysningars meddelande, hjelpreda i alla dessa omädetaljer, som obetydliga i och tör sig dock kunna förorsaka en ovan resande mångahanda obehag o. s. v. Att i alla dessa fall gå tillhanda med råd och dåd hade hr Wolff godhetsfullt ätagit sig såsom den der egde mesta tiden att dermed betatta sig och mesta kännedomen om pariserlokalförhållanden. Denna allt annat än behagliga post sköttes af honom på det samvetsgrannaste, i det han helt och hållet ställde sig till studenternas förfogande och äfven vid mängahanda fall togs i anspråk, ehuru det aldrig toll honom in att zöra reflexioner deröfver, att det var för svenskar, för utlänningar han sålunda uppoffrade sin tid och sin möda, lika litet som det kunde falla honom in att det skulle vara mera motbjudande för en svensk alt mottaga tjenster af en dansk, än för en dansk att göra dem åt m svensk. Att tillbjuden tjenst blir försmådd oller åtminstone helt och hållet ovärderad fick ar Wolff nogsamt lära sig känna, ty både ovänligt och ohöfligt bemött under deras härvaro har han också af korrespondenterna blitvit bedömd på ett sätt, fullkomligt liktydigt med personlig förolämpning, utan att en enda röst höjts till hans försvar. Att detta just skulle hända från studenternas sida, som annars ju bruka betraktas som törkämpar för de skandinaviska idåernas spridning, är ganska betecknande och ger en egendomlig belysning år de blixtrande tal, som vexlas vid de ömsesidiga studentmötena. Hvad slutligen Skandinaviska föreningen angår får den också åtskilliga slängar för sin kollation, som blott var tillställd på skryt. och der det danska elementet gjorde sig för mycket gällande. Hvad för det första. de omtalade slaggorna beträffar torde kammarherre Fahnehjelm, som i likhet med ötrige expositionskommissarer välvilligt tillsläppte dem från expositionsförrådet, kunna upplysa huru många svenska som finnes deribland. Jag bekänner att jag raknade lika litet dem som de norska och danska. Att de funnos der är emellertid fullkomligt säkert. Var det ena eller andra landet i starkare antal representeradt kommer det sig helt enkelt deraf att den ena kommissurien ställt flera flaggor än den andra till disposition. De uppträdande talarne voro fyra svenskar, två fransmän och en enda dansk, som till på köpet föreslog en skål för Upsala univorsitet. Visserligen har en relerent hört en dansk föreslå en skål tör Christian IX, men som kammarherre Fahnehjelm godhetsfullt just för att undvika så många tal föreslog skälen tor. Nordens begge kungar, behöfdes ingen specielt för Danmarks och förekom ej heller.