Göteborgsposten – 24 september 1867, sida 1

Men då den ena sålunda hör hvad som icke existerar och den andra blundar för hvad som i verkligheten finnes, tyckas båda lyssna till egna hjertans ingifvelser och således äflas att framställa saker i falsk dager. Hvad för öfrigt sjeltva tillställningen beträffar, så om den ej var så splendid de anspråksfulla gästerna tyckas väntat sig och om det än kan räknas för djerthet af föreningens obetydliga medlemmar att med en sådan inbjudning nalkas blomman af Sveriges ungdom, har jag dock aldrig hört att inbjudna gäster draga sina värdar inför kritikens och opinionens domstol och hånar och beler icke blott hvad som i all välmening gifves utan till och med afsigten dermed, som här icke var annat än att med detta svaga försök ådagalägga sin beundran och sina sympatier för repre3entanterna af en, som den älskar att kalla sig, ädel nation, ehuru härvidlag vädelmodetjust är hvad som minst representerats. Det kan visserligen tyckas att studenterna icke borde ställas till ansvar för hvad referenterna skrifva, men då dessa referenter voro deltagare i studenttåget och som sådana inbjudne, hafva de hatt tillräckligt tillfälle att äfven inhemta sina kamraters åsigter. Skulle det deremot endast vara sina egna som de föra till torgs så blir det ock på dem personligen som detta återfaller. Hvad som således mot concoursen och dermed sammanhängande festligheter än må kunna anmärkas, och det är, jag medger det serna, ofantligt mycket — ett är dock säkert, att beskyllningen för det danska elementets ramhållande på bekostnad af det svenska, är ullkomligt grundfalsk och de uttalade förkastliga omdömena om hrr Hammeriks och Wolffs verksamhet i denna fråga, såsom gällande den danska nationalitetens förherrligande, så obefogad, att det för den som ser sakerna på nära håll gränsar till det löjliga. Ett hafva studenterna att förebrå dessa herrar, ör det nemligen, att de och eudast de äro orsaken till att studenterna gjort denna pariserresa och begagnat detta tillfälle att låta de svenska sångerna klinga i verldens hufvudstad. De hafva visserligen icke offrat tid och möda blott för att Upsala studenter skulle komma i åtnjutande at denna fördel, de hafva ämnat att alla tre Nordens länder skulle ininna sig, men då nu de andra icke funno sig öranlåtna att begagna sig deraf, tant pis— kulle en fransman med sin kända axelryckning säga — för dem och tant mieux för apsalienserna, som nu ensamma få skörda den ra, som under andra omständigheter kanske lolats på flere händer.