Göteborgsposten – 21 september 1867, sida 1

Ja, nog skulle man ha tagit sig en aktningsvärd dosis hvad det heter för att komma fram med ett dylikt opus tryckt i år, i Wenersborg! — — Göteborg d. 21 Septembor 1867 Allmänna täflingsskjutvingen i Stockholm. Enligt till oss igår ingånget telegram ha vid skarpskyttekårernas allm. prisskjutning i Stockholm följande medlemmar af Göteborgskåren vunnit priser och utmärkelser, nemligen: hr D. F. Ahrenberg, 1:sta priset för uppnådda 43 points, efter omskjutning med hr A. W. Claösson, som uppnått samma pointsantal och följaktligen erhöll 2:a priset; hr R. Röing erhöll 4:de priset för 39 points, hvarjemte samtlige dessa hrr erhöll silfvermedaljer. Bronsmedaljer tillfollo hrr C. F. Aborg (34 points), O. V. Larsson (31 points) och 6. Menster (30 points). Skattemötet. Vi återgå enligt löfte i gårdagens nummer till ett referat af detta möte, hvilket utan tvitvel kommer att bilda en epok i det sätt, hvarpå allmänheten hittills inom vår stad tagit del i allmänna frågor. Sedan mötet till ordförande ätven för den: na gång valt prof. E. v. Schoultz, begärde d:r Ch. Dickson ordet och yttrade att han nu halt tid att granska komitcens uppställda förslag och funnit att det ogillande han vid förra mötet uttalade öfver detsamma fortfarande måste gälla. Tal. hade ett eget förslag att framställa. Efter någon öfverläggning hvartill detta d:r Dicksons omnämnande gat anledning, fortsatte tal.: Äfven han ville varmt tillstyrka en skattelindring och han hade blott anmärkningar att göra mot komiterades förslag i sormelt afseendo. Tal. ville ej att passionerna skulle uppröras, men detta skedde genom de ordalag som komiterade begagnat. Så t. ex. skall man, ifall man läser emellan raderna i senare delen af första paragrafen, finna att der uttalas att en orättvisa blifvit begången, alldenstund det heter att (rättvisan fordrar en förändring. Vidare heter det att klokheten fordrar, det man skall så snart som möjligt lyssna till rättvisans röst. Att här tala om klokheten är att använda ett oädelt motiv. — Hvad bestråffade beloppet af skatterna, så vore det ett axiom att hvarje medborgare till ersättning för de fördelar han af kommunen ätnjuter borde i sin mån bidraga till densamma, För att bedöma hvad denna emån vill säga finnes blott ett rättesnöre: kommunalstadgan. Denna medger ett afdrag af 800 rdr för beskattningsbelopp af intill 1,800 rdr. Med de kommunalskatter som i Göteborg finnas gör detta en nedsättning för de mindre bemedlade klasserna af icke mindre än omkring 50,000 rdr. Tal. ville dock medgifva att ytterligare skäl till lindring kunde förefinnas, ehuru icke för de minst bemedlade utan för dem som ega 2 å 8,000 rdrs årlig inkomst. För dem är det tryckande att utbetala 60 å 100 rdr i kommunalskatt. Ser man på hvad kommunen skänker sina medlemmar, finner man att en hvar drager lika mycken fördel af dess institutioner, eller rättare de minst beskattade ega t. o. m. af dessa största gagnet. Den fattige har fördel af de goda gatorna, af den dyrbara fattigvården och fri skolgång för sina barn. Vidare kommer fri sjukvård. Är det då ej billigt, att han dertill får bidraga? Bland de trenne orsaker till missnöje som komiten uppgifvit, har den dock uteglömt den väsentligaste, att nemligen innan nya kommunallagen började tillämpas, hade de mindre bemedlade och ända till personer med 3,000 rdrs inkomst alldeles ingen skatt. Under de två första åren sedan stadsfullmäktige tillsattes egde skattelindring rum. Först derefter vaknade missnöjet, emedan man aldrig förr erfarit hvad kommunalskatten ville säga. Tal, hade med sorg funnit, att mom, h af andra punkten vore egnadt att väcka hat från den ena klassen mot den andra. Momentet utgör ett socialistiskt program: Den rike skall betala, den fattige ej, och man synes antyda på att den rike njuter en fördel på den fattiges bekostnad. Den rike är visserligen också underkastad en sträng redov sningsskyldighet, men detta är lör Gud och sitt eget samvete. Om den rike skulle bortskänka allt hvad han eger, hvad skulle då gifva lif åt rörelsen, arbete åt arbetarne, uppmuntran åt konster och vetetenskaper? I tal:s tanke vore den olika fördelningen af förmögenheten den väsentliga häfstången för allmänna välståndet, — Då man vill befordra en god sak, så är ej skäl, att, som här skett, utkasta beskyllningar, Hvad beträffade den på grund af inkomst graderade röstskalan sann äfven tal. densamma högst orättvis och ville göra allt för att få detta ändradt, men det sätt hvarpå komiterade uttryckt denna mening ville säga detsamma som att stadsfullmäktige ej åtnjöte det allmänna förtroendet. Om man likväl granskade röstlängderna för stadsfullmäktigevalen, så visado det sig att fullmäktige icke blott erhållit det högsta röstesalet, utan äfven pluraliteten bland de röstande. Detta kunde dock just bero på den nuvarande röstberäkningen. Till slut uppläste tal. sitt af oss i gårdagens tidning atergisna amendement till komiteradea förslag, hvarigenom de uttryck tal. ansett sårande i det senare undvekos. Tal. trodde sin framställning icke bevisa afvoghet mot sjelfva saken och åberopade för öfrigt som bevis på sitt sinnelag sin 25-åriga kommunalverksamhet. Hr Blomstrand gladde sig åt att begära ordet efter attzha hört sådana åsigter, uttryckta af en man, som ansetts stå i ett annat läger. Om man blott blir ense om målet, nog blir man ense om sättet. Emellertid funnes ej ett ord i komiterades förslag som kunde misstydas. Att någon handlade oklokt kunde han ej tadlas för — det vore hans öde. Hr Hedlund: Sannt! , Hr Blomstrand: Bep i hängd mans hus borde man ej tala om: komiterade hade med omsorg sökt utplåna allt hvad som skulle kanna misstydas. Komitken hade dock ansett att mycket missnöje vore gällande; det hade derföre varit nödvändigt att visa