Göteborgsposten – 21 september 1867, sida 1

2 3 oo 0 att då landstinget skulle telegrafera till den sist valde kandidaten, öfverstelöjtn. Leijonancker, så erhölls det svaret att ingen menniska visste hvar han egentligen befunne sig. Stadd på resa till Stockholm inställas mina föreläsningar, förkunnade en gång en viss professor i Upsala, känd för sitt egendomliga skrifsätt, genom ett anslag på auditoriidörren och orsaken dertill att den nyvalde riksdagsmannen icke kunde anträffas var helt enkelt den, att äfven han just för ögonblicket var stadd på resa till Stockholm efter en tur till Ryssland och Finland. Följaktligen var det omöjligt att kunna till honom adressera något telegram med förhoppning att det skulle träffa honom och derföre resolverade landstingsmännen, som icke för den orsakens skull hade lust att uppoffra sin dyrbara tid på en tråkig Göteborgs-sejour om kanske ännu 3 å 4 dagar, att det vore bäst att åtskiljas i den glada förhoppning, att kandidaten nog skullv komma att emottaga förtroendeuppdraget. I värsta fall, det vill säga om motsatsen skulle inträffa, råkas man åter om 2 månader, ty förr får dock icke urtima landsting efter det lagtima sammankallas, hvilket allt står att läsa i Kungliga Förordningen om Landsting 19, mom. 2. Skulle tro, att man är spränglärd, hvafalls? Det är med en känsla af verklig tillfredsställelse, som vi se oss nödsakade att taga tillbaka ett i förra krönikan gifvet löfte. Ni vet det der om croquiserna från skattemötenar. Förhållandet är nemligen, glädjande att omtala, det, att mötet sistl. Thorsdag från början till slut hade en sådan karakter, att minnena från det föregåendes, för crayonen mera lämpliga förhandlingar, totalt förbleknade. Vi stoppa derföre vår skizzbok tillbaka i fickan och hänvisa rörande detta intressanta möte vära läsare till det referat deröfver, som återfinnes i dagens notisafdelning. Upsalasäångarne ha, för att tala med den humoristiske skildraren at deras färd, den oöfverträftlige Måns Månsson, återgått till hvardagslifvets söckendagar. De ha slutat denna sin helgdagsmånad på ett lika vackert som värdigt sätt genom den hjertliga adress, den de egnat icke blott sina landsmän, utan alla dem, hvilka icke kunnat undgå att intressera sig för den varmhjertade ynglingaskaran. Vi kunna tillägga, att från en af bestyrelsens medlemmar till en af komiterade för sångarnes mottagande härstädes jemväl ingått en artig och hjertlig skrifvelse, hvari han å sina kamraters vägnar uttrycker deras tacksamhet för det lifliga deltagande för deras färd, som Göteborgs samhälle visat, såväl genom de kontanta bidragen och det varma och vänliga emottagande, som här kom dem till del, som den glädje, hvarmed underrättelsen om utgången af deras täflan här emottogs. Vi äro öfvertygade om, att hvar och en af Göteborgsvärdarne — och värdinnorna! — med nöje skall emottaga denna speciella och ärligt menade tacksamhetshelsning från deras älskliga gäster. Vi kunna icke afhålla oss ifrån att afsluta dessa, säkerligen de sista rader som vi komma att skrifva om den stora concoursen med Måns Månssons atskedsord i den sista af hans så begärligt lästa skildringar af pariserfärden i Nya Dagl. Allehandax. Vi ha sällan läst något så vackert och ändå så enkelt. Man kan säga att här ett varmt hjerta slår i hvarenda rad, att en klar och vänlig ande blickar emot en mellan hvarje bokstaf: Jag har slutat mina berättelser. Jag är icke glad öfver att mitt arbete är sullgjordt, ty ett så kärt åliggande kommer ingen framtid att bringa mig och länge skulle jag ännu vilja fojtsätta Ingen af alla de deltagande har njutit af dedna resa så mycket som jag, och ingen skall så mycket njuta af hennes minne, ty jag har genom att beskrilva henne, fäst så många vackra och ljusa bilder i min själ, att jag i denna stund känner mig nästan afundsvärd Jag har hört att mina bref hafva väckt nöje och till och med efterlängtan här hemma, och känner mig hvarken stolt eller förundrad derötver. Jag har icke rest och beskrifvit detta företag såsom en utanför stående korrespondent ofta måste göra; nej, jag har lefvat midt ibland hundrade unga och varma hjertan och der har jag haft en guldgrufva att blott taga ur och ösa omkring mig med fulla händer. Jag har lefvat deras lif, gladt mig imed dem åt vår sångarfärd och med dem längtat hem till våra älskade bygder. Jag var så glad när någon af dem kom till mig, berättade mig någor, och tillade: det skall du tala om! ty jag såg att tanken på våra magra socknar följde dem ända till Paris boulevarder, och att de önskade, att vännerna der hemma äfven skulle få sin del af hvad vi sågo och erforo, Icke var det underligt då, att jag med glädje gömde de bortbjudna barnens godsaker för att å deras vägnar lemna dem till syskonen der hemma? Har allmänheten funnit dem angenäma, så tacka oss allesammans! Ja, tack du, hederlige Måns, tack du och alla dina kamrater! Vi ega morgonoch aftontidningar, men hvem har väl någonsin hört talas om en middags-tidniog? En spekulativ parisare — en dylik id kan icke gerna upprinna annorstädes än i en pariserhjerna! — har nemligen tillkännagifvit att han med nästa månads början ämnar utgifva en tidning, som kommer att bära namnet Carte du Jour och utgifvas hvarje dag kl. 2 e. m. Den blir i dubbel be