Göteborgsposten – 18 september 1867, sida 1

Men i afskedets stund förstär man, att det var isynnerhet bilden af hans sjukvakterske, som framstälde sig för hans hjertas minne. Han kände sig mera rörd, än han hade trott, vid tanken på hennes ömma och uppfinningsrika omsorger. Han förebrådde sig att icke hafva på ett varmare sätt betygat henne sin tacksamhet i synnerhet när han besinnade, att han kanhända aldrig mera skulle återse henne, emedan tiden för hennes inträde i kyrkans sköte var nära. Han påminde sig fill och med hafva hört hr Portin förklara att om klimatet i Florens var så gynnsamt för hans kära äldsta dotters helsa, som likrarne antogo, skulle han ingalunda motsätta sig, hvilket offer som derigenom uppstode för hans faderliga ömhet, utt Amelie gjorde sin invigning i ett af de talrika klostren i denna stad heldre än i Paris. Den gode hr Portin var en så fullkomlig far och en kristen så undergifven försynens skickelse. Att icke mera återse denna unga flioka, som han hade att tacka för så mycket och att hafva låtit henne resa utan att tillräckligt visa sin erkänsla, denna dubbla tanke bredde en slöja af sorgsenhet öfver den unge guldarbetarens drag. Och sedan, observatör som han var och troligtvis mera invigd, än han lät märka, i de verkliga känslor, som dolde sig under hr Portins godlynthet och faderliga tillgifvenhet, frågade han sig, hvilken boräkning denna Amelies landsflykt och nedgräfning kunde dölja. Men huru mycket han än fördjupade sig i funderingar, kunde han ej få något ljus i denna fråga.