Göteborgsposten – 13 september 1867, sida 1

förgäfves åtskilliga instrumenter, och sammansättningar af nycklar och fjedrar, hvarmed han var rikligt försedd. Det fanns blott ett lås, men det motstol allt. Hvad beträffar att angripa skåpet med hammare eller fil, kunde han lika gerna företaga något af Herkules tolf storverk. Oaktadt sin naturliga ihärdighet och sitt beslut, började han fälla modet, då ett sista försök, gjort mera på slump, lyckades bättre än hans talang. Skåpet öppnade sig. Portin utstötte ett glädjerop. För hvilken annan än han eller någon af hans kompanjoner skulle detta så mödosamt erhållna resultat hafva synts temligen tillfredsställande; der fanns icke ett föremål af värde, icke en juvel, icke ett guldmynt icke annat än lappri, som juveleraren sjelf vände upp och ned på utan att betrakta. Dessa föremål hade ett stort utseende och likhet med dessa minnen, vid hvilka förälskade sätta så stort värde i det ögonblick, då de händelsevis efter förloppet af någon tid återfinna dem i sin hand. Men detta otåliga förakt gaf vika för en blixt af glädje, då mäster Portin alldeles på botten af lådan kände det Chamoisfärgade fodral som innehöll! en bok. Han bemäktigade sig densamma med snålheten hos ett vilddjur, som kastar sig öfver sitt rof, och ingenting skulle kunna beskrifva hans strålande utseende vid åsynen af bandet och det förgyllda snittet på boken. Han lät dess blad machinmessigt glida mellan sina fingrar, men intet tecken, intet märke påträffade han, som skiljde den ena sidan från den andra.