Göteborgsposten – 13 september 1867, sida 1

M:t med etiketten och gick händelserna, d. v. s. det extra ordenskapitlet, i förväg. Jag tror icke att man skall ogilla detta, äfven om någon skulle anse att Nordstjernan på en skolmagisters bröst hör till sällsyntheterna; men det är också icke i denna egenskap som d:r Arpi blef dekorerad. Under vistelsen på Ulriksdal sjöngo, och det faller af sig sjelf, studenterna flera af sina herrliga sånger. Begge drottningarno voro. derunder ofta djupt rörda, ända till tårar. Konungen var under hela tiden vänlig som alltid, och äfven glad, ehuru synbarligen lidande af den åkomma som nu hindrar honom att röra sig med samma raskhet som förr. Den frukost, som för sångarne serverades i den vackra trädgården, var ytterst fin. Om ej sångarnes afresa till Upsala, der flera fester vänta dem, varit definitivt bestämd till igår med eftermiddags-bantåget, och således icke kunde uppskjutas, så hade det varit enkedrottningens afsigt att inbjuda dem till en bankett på Drottningholm som i går. Allt var dertill förberedt. I gårdagens Posttidning får ni del af de vid banketten å Hasselbacken hållna talen. Grefve Hamiltons utgjorde utan gensägelse glanspunkten; det var, såsom allt hvad ifrån denna mun utgår, elegant i form och så varmt som är öfverensstämmande med den akademiska vältaligheten. D:r Myhrbergs svar var det förra värdigt. Han är en ung man, anställd vid ett af hufvudstadens läroverk. Han är en anförvandt till den gamle i våras aflidne major Myhrberg, filhellenen. Skålen för d:r Arpi skulle, enligt sestkomitöns uppdrag, hafva föreslagits af öfverståthållaren Bildt, som dock i sista stunden blet hindrad att komma tillstädes; då öfvertogs åliggandet af amanuensen Harald Wieselgren. Ehuru oförberedd, talade han med värma och frimodighet och flera blixtrande qvicka pointer förekommo i hans improviserade tal. D:r Arpi svarade hjertligt och flärdfritt. Man hörde på vibrationen i hans röst, att den utmärkelse som vederfors honom gick till hans hjerta. General Hazelius, som föreslog skålen för Upsalasångens stiftare, för Heffners minne, talade med ungdomlig liflighet, trots sin höga ålder. En ung civiltjensteman vid flottan, hr Tammelin, deklamerade med entusiasm några af honom författade verser såsom helsning till Upsalasångarne, och skördade mycket bifall. Det är mig ett nöje att kunna vitsorda, att en bätte arrangerad fest för ett så stort antal personer — omkring 1,400 — icke hittills åstadkommits här. Förtjensten deraf tillfaller i första rummet hr W. Davidson, som också dervid uppbjudit hela sin förmåga, och äfven lyckats. Serveringen af dryckesvaror var riklig och god; den anlitades ätven grundligt. Supn, arrangerad i begge våningarne och i alla rummen af stora byggningen, samt ute på verandan, var både fin och ötverflödigt riklig, så riklig, att mycken mat blef öfver, ehuru matfriskheten icke lemnade något öfrigt att önska. Någon besvärlig trängsel egde icke rum. Efter supns slut var hela Hasselbacken briljant eklärerad. Stora byggnaden utgjorde, för att begagna en utsliten iras, vott eldhaf. Attonen var mild och herrlig, himlen något molnbetäckt, men månen tittade ram allt då och då. Ar studentsångarne hade endast omkring 60 medföljt till hutvudstaden. De öfriga hade gått af på åtskilliga ställen under hitfärden, för att besöka sina anhöriga. Men oaktadt således sångarskaran var minskad, ehuru de af den oafbrutna ansträngningen voro uttröttade — Gud vet om de egentligen fått sotva i ro fem timmar i rad, sedan de på utresan lemnade hufvudstaden — så klingade dock sången lika trisk och herrlig. Med en känsla mera at vemod än at harm, kan jag ej, huru motbjudande det än är, underlåta att omnämna en åtgärd, en underlåtenhet, som faller festbestyrelsen till last. Ötverst på Hasselbackens hutvudbyggnad svajade den svenska och franska flaggan; på nedra delen af hutvudfagaden sågos svenska, norska, franska och finska flaggor. Och detta var fullt behörigt; men lika obehörigt var det 1 föroäfvaeg Stskillioga inafrumenter. Oc