Göteborgsposten – 12 september 1867, sida 2

dager. Dessa fönster kunna ej synas utvändigt åt någon sida, ty de gångar åt hvilka de vetta, hafva ingen ingång. Det svaga ljus som inträngde i rummet, var tillräckligt för juveleraren att bemärka, att han befann sig i ett laboratorium, hvilket det, för att likna de gamla alkemi sternas, ej fattades mera än några uppstoppade ugglor, packor med giftiga örter och ett skelett upprest mot väggen. Allt det öfriga fanns här, ugnen, smältdeglarne, destillerapparaterna, glasburkarne, tackor af olika metaller och kol. Mäster Portins första tanke var sådan som många andra i hans ställning skulle haft. Han lyfte på metallerna, som hufvudsakligast bestodo af kop;ar, tenn och bly, han skakade qvicksilfret i sin trädskål och sado för sig sjelf helt tankfull: — Jaså, skulle jag vara i en falskmyntfabrik? !.. skulle den hedersmannen Leonard vara en skurk af lägre rang, som tagit till yrke att förfalska det guld och silfver jag anförtror honom? Men sedan han bittre sett sig omkring, efter att hafva tagit i handen de olika instrumenter, som befunno sig kringströdda här och der, fortsatte han: — Nej, det kan icke vara så ... Men hvad är det då, och hvilken filosofisk sten söker den fantasten? ... denne lärde kanhända! ... Ah! utropade han plötsligt, dessa apparater, dessa burkar, jag känner igen dem, jag känner igen dem! ... : Han stannade flämtande, upprörd, förskräckt öfver hvad han trodde sig upptäcka.