Göteborgsposten – 12 september 1867, sida 2

med en hel inrättning, skickligt dold under väggens pappersbeklädnad, och som rörde sig under tryckningen af denna hufvudfjeder. Leonard Dourbans hade användt en mekanism, som påträffas i alla maskiner till feripjeser; dörren till hans hemliga rum var hvarken med fals eller gångjern, den vände sig på en tapp. Just derföre att den var så enkel i sig sjelf, var fjedern svår att finna; det var den hvarom man minst underrättade sig. Förtjensten bestod sedan i delarnes sammanpassning, mellan öppningen och den rörliga skifvan samt utmärktheten i fjedergangen. Men huru fullkomligt allt detta var, så var mannen, som hade det vigtigaste intresse af att upptäcka hemligheten, i detta ögonblick herre öfver densamma. Han kände deröfver en så stor glädje, att han erfor behof af att hemta sig och att inandas flere djupa drag, innan han besteg tröskeln, som öppnade sig framför honom. Vi hafva sagt att när Leonard utgick från detta lönnrum, var han otta betäckt af svett, och att han hade ansigte och händer svärtade samt håret i oordning. Hr Portin visste snart orsaken dertill som var följande: Detta lilla rum sträckte sig längs utmed det utanför belägna. Det bildade ett kabinett, dit ljuset endast inkom genom öppningarne åt dessa trånga smala mellanrum, som i synnerhet i de gamla qvarteren skilja vissa hus i Paris, och hvilka för att erhålla luft och ljus ej hafva mer än den smala remman upptill, som arkitekterna kalla tvångs