Göteborgsposten – 11 september 1867, sida 2

sitt sällskap. Från Utlandet. Det kan måhända synas mer än en af våra läsare paradoxt, då vi återigen tala om fredsutsigter, i ett ögonblick då allt antyder ett politiskt osäkerhetstillstånd i vår gamla verldsdel. Men vi kunna för egen del ej undertrycka den ötvertygelse, som betraktandet af händelserna med hvarje dag mera stärker hos oss, att den förlamande ovissheten, som nu trycker på allt och alla, just betecknar den omhvälfning till ett sundare politiskt tillstånd, som nu håller på att arbeta sig fram. Folken ha under en lång söljd af år hört krig så mycket omtalas, att de endast med svårighet kunna vänja sig af med tanken derpå; men tecken visa sig, som antyda, att fredsfrågan snart skall intränga i folkmedvetandet. Det är väl möjligt, att Preussen i förening med Ryssland skall göra ett försök till motstånd och söka frammana en uppskrufvad nationalentusiasm för kriget; men vi hörja nu mindre än någonsin tro derpå. Ty folken organisera sig för försvaret; och den första makt, den må vara furstens eller nationens, som vill rusa fram på Bellonas frustande stridshingst, skall mötas af det öfriga Eurvpa, organiseradt till ett starkt folkförbund med turstarne i spetsen. Detta tolkförbund skall vara organiseradt för försvaret och dess kraft skall vara ofantlig. Kan väl absolutismens rus tänkas kunna så omtöckna någon statsmans hjerna, att han skall våga sig i en kamp mot en så mäktig sköldborg för freden och friheten? Vi tro det icke och se just deri fredens borgen. Detta folkförbund skall tör öfrigt stödja sig på tolkfrihetens och nationalitetens fasta grund, och det folk, som höjer ett härskri för att, öfvermodigt i medvetandet om sin egen större styrka, undertrycka en svagare nation, skall åftvenledes möta folkförbundet, hvars makt skall vara borgen för den svagares rätt. Vår tid med dess starkt utvecklade kommunikationsväsende rifver ned det ena stängslet efter det andra mellan folken. Härigenom känna dessa sig mer och mer solidariska, i det deras intressen erhålla större gemensamhet, hvarigenom folkförbundet blir af gagn ej blott för det allmänna, utan äfven för hvardera staten särskilt. General Tärr har i de franska tidningarne infört ett program, i hvilket det till slut heter: Frankrike har badat jorden med sina ädla söners blod, för att utbreda 1789 års principer; en europeisk koalition bildades emot detsamma, men det var ej styrkan, som besegrade det, det öfvervanns och afväpnades af folken, som suckade elter freden, för att kunna njuta af sina rikedomar. Men hvad hände? Konungarne styrde och befallde, och då Frankrike en gång väl undertryckts, sågo folken sina rättigheter trampade under fötterna, och man delade dem såsom hjordar. Erinrom oss Napoleon I:stes ord på St, Helena: ÅAh! om jag haft tid, skulle jag bildat det europeiska folkfsörbundet, och vidare, Europa republikanskt eller kosackiskt. Nationalitetsprincipen, proklamerad af Napoleon III, erhöll i Itahen sin första praktiska lösning genom de franska vapnens tillhjelp, och man bör hoppas, att Frankrike skall öfverallt tillämpa denna stora nationalitetsprincip, hvilken skall ha till corollarium det europeiska folkförbundet, d. v. 8, friheten och freden ..... Om vi vilja friheten och freden, lätom oss förena våra ansträngningar, för att kunna erhålla en europeisk kongress, som till utgångspunkt har principen, att försvarskriget är det enda lagliga och tilllåtna kriget. Det europeiska förbundet föreslogs för första gångeo af konung Henrik IV och drottn. Elisabeth; må England och Frankrike förenas, för att ånyo proklamera nödvändigbeten af ett europeiskt förbund; må dessa båda nationer insömma på sin fana rätten gäller framför styrkan; om de icke omvända alla suveränerna, skola de dock helt säkert vinna alla de folk, som äro intresserade af att göra slut på den beväpnade fredens ruinerande ställning. Man kan taga för gifvet, att den i Genöve samlade fredskongressen skall komma till detta beslut om upprättandet af ett europeiskt förbund mot de absolutistiska staterna, hvilka sätta hela sin styrka i det antal bajonetter, de kunna uppställa. Kejsar Napoleons politik har länge gått i samma riktning, och om kongressen blott icke förifrar sig in på enmängd emot honom fientliga satser, skall han otvitvelaktigt söka att gifva denna ide praktisk tillämpning. Den internationala arbetarekongressen i Lausanne, hvars förhandlingar f. n. som bäst pågå, har antagit en resolution, i hvilken den ansluter sig till fredskongressens strätvan, dock