Göteborgsposten – 11 september 1867, sida 1

vande religiösa sysselsättning var det enda som kom honom att med tåla mod fördraga denna motgång. Vi hafva sett att hr Portin, som så gerna anförtrodde sin sjuke arbetare i Amelies vård, visude sig mycket obenägen att Christine skulle dela denna omsorg. Han hade troligen bemärkt, under deras vistande på hans slott, barnets böjelse för den unge arbetaren. Men det, hvarpå han icke hade tänkt, var att grefve de Larsigny som icke kunde undvara att se Amelie, kom att oftare befinna sig tillsammans med henne än med hennes syster genom att begifva sig till don sjukes kammare, som hon icka ofta lemnade. Vare sig dermed huru som helst, men denna tillfällighet gaf gubben likaledel anledning att allt mer uppskatta Leonard Dorbans, för hvilken han kände sig fattad af en sann tillgifvenhet redan från deras första samtal och låtom oss bemärka i sjelfva verket, att Leonards ton, förstånd, språk och person vunno aktning af män med hjerta lika hastigt, som de ingåfvo andra ett slags fruktan, blandad med hat och afund. Allt hos den na ädia personlighet var fläckfritt och fullkomligt. Medan han befann sig på bättringsvägen, och under det familjen Portin förberedde sin resa till Italien, blef en af dessa hemlighetsfulla sammankomster, som höllos mellan juvelhandlaren, Saint-Valiez och Adolphe Cambray, ansedd af juveleraren för nödvändig. Man instängde sig i den vanliga lokalen framför jernskåpet, hvartill hvarje delegare hade en särskild nyckel,