Göteborgsposten – 9 september 1867, sida 2

att utrota hela den arabiska stammen —, vände bladet sig. Plowdens efterföljare, Cameron, fick af Russell, som under tiden blifvit minister, det åliggandet att iakttaga den strängaste neutralitet. Denna fina politik gick öfver Theodors förstånd ; han betraktade detta omslag som en dold fientlighet, blef misstrogen mot europeerna, nekade att ingå på det af dem framställda förslaget om reformer och började förfölja enskilda resenärer, hvilka inkommit i landet som naturforskare, elefantjägare eller för att omvända judarne. Han hade likväl icke alldeles uppgifvit sin forna id om att befästa sin makt genom understöd af de hjelpmedel, som den europeiska odlingen kunde förskaffa honom, och han beslöt för detta ändamål, att, likasom vice konungen af Egypten, hans specielle rival, söka tränga sig in i de europeiska staternas råd. Först funderade Theodor, som ville bämnas för Camerons neutralitet, på att under Krimkriget taga parti mot vestmakterna, och ban erbjöd till detta ändamål czaren en allians samt lofvade honom att vilja angripa det turkiska riket söderifrån och eröfra Jerusalem, om han vid delningen af de eröfrade länderna för sin del finge länderna vid Röda Hafvet samt Öfra Egypten. Då kabinettet i Petersburg ej ville inlåta sig på detta förbund, kände Theodor sig förnärmad och vände sig till vestmakterna, försonade sig med Cameron och öfverlemnade denne en egenhändig skrifvelse till drottning Victoria, i hvilken han erbjöd vänskap och förbund. i Det var detta bref, som blef så ödesdigert för de i Abyssinien bosatta europerna, och det är detta, som utgör det egentliga corpus delicti för det nu sannolikt förestående kriget. Cameron skickade brefvet till engelska utrikesministeriet i London, men år och dag gingo till ända, utan att det kom något svar. Theodor blef otålig och trängde på Cameron, som till slut såg sig nödsakad att begifva sig till England, för att bringa sakerna i ordning. Efter hans ankomst dit visade det sig, att Theodors skrifvelse genom en eller annan vårdslöshet gått förlorad i arkiverna. Då Cameron kom tillbaka med denna underrättelse, steg raseriet hos Theodor, som under tiden äfven blifvit ytterst förnärmad öfver, att chefen för de engelska missionärerna, d:r Stein, i en resebeskrifning kallat hans moder för Koussoförsäljerska (Kousso är ett qvacksalfvaremedel). Theodor lät nu gripa konsuln, missionären samt åtta andra engelska undersåter och har, som sagdt, sedan dess i fyra år släpat dem omkring från fängelse till fängelse och visat sig döf för alla fordringar från den engelska regeringen, hvars kärlek till freden han anser härleda sig af svaghet. Nu ha sakerna emellertid skridit så långt framåt, att en engelsk expedition skall i November eller December kunna landstiga i Abyssinien. Expeditionen, hvilken utrustas i Ostindien skall komma att bestå af 8 regementen Pundjabinfanteri, 6 regementen oregelbundet kavalleri samt 2 bataljoner och batterier europeiskt insanteri och artilleri, inolles 10,000 man. Armöen måste föra all sina lifsmedel med sig, emedan det ej är sannolikt, att den på något sätt skall kunna provianteras från de ofruktbara landsträckor, hvilka den måste marschera igenom. På grund häraf och med hänsyn till klimatets starka värme skola de aktiva trupperna komma att beledsagas af en oerhörd tross, bestående af ej mindre än 20,000 man och 10,000 mulåsnor och kameler. Flera stora transportångare ha redan afgått till Bombay. Officerare ha skickats till Spanien och Mindre Asien, för att uppköpa mulåsnor, och vice konungen af Egypten har blifvit anmodad om, att för engolska regeringens räkning uppköpa 6,000 kameler. Expeditionen skall komma att anföras af sir Rohert Napier, befälhafvande generalen i Bombay. Detta företag och hela tvisten äro naturligtvis dagligen föremål för ledande artiklar i de engelska tidningarne, hvilka äro ense om, att England ej kan uppgifva sina fordringar, men till en del mena, att de torna regeringarne förut gjort sig skyldiga till fel. Ett telegram från London vill visserligen veta, att Theodor frigifvit sina fångar, men man kan ej gerna tro derpå, ty rykten härom ha flera gånger varit gängse, utan att bekrättas. Englands utrikesminister har uppfyllt sitt löfte om att offentliggöra forts. af den diplomatiska brefvexlingen med Förenta Staterna. Men alldenstund den sista af de nu föreliggande depescherna är daterad d. 24 Maj d. å. och något slut på Alabamastridigheterna ännu icke visar sig, så kan man väl med rätta antaga, att lord Stanley sedan dess icke kunnat taga något steg framåt i frågans lös ning och alltså haft lika ringa lycka som hans töregångare. Man tvistar ännu alltjemt om förslaget till en skiljedomstol. Seward står fast dervid, att hela tvistefrågan bör hänvisas till en skiljedomstol, hvilken således äfven skulle omfatta frågan om Englands erkännan