Göteborgsposten – 9 september 1867, sida 1

mortuis nil nisi bene. Må den stora Concoursen, sedan nu de sista tonerna och de sista trumpetstötarne förklingat, hvila i ro. Specielt för Sverige är Uhsalasängarnes obestridliga triumf det enda intressanta af hela tillställningen. Sista qvällen som studenterna voro i Paris kunde man naturligtvis ej skiljas utan tårar. Möte stämdes efter konsertens slut till Caf Sudbde der också en stor del af dem jemte åtskilliga i Paris vistande landsmän intunno sig. Att der punschbålar och studentsång på en gång finnas en lifvad sinnesstämning skulle uppstå, behötver jag ej säga. Tal, och utmärkta tal, höllos och skålar tömdes för Sverige, för sångarne, tor d:r Arpi, för värdarne, för Frankrike m. tfl., alla åttöljda af dessa kraftiga, jemna, fyrfaldiga hurrarop, som sätta fransmännen i törvåning och som de beundra nästan lika mycket som sången. För tillfället författade verser upplästes, uttryckande på studenternas vägnar deras tack och farväl till alla landsmän i Paris. Studenterna afsjöngo oaktadt alla veckans ansträngningar med lit och lust, med kraft och klang, en mängd af sina mest omtyckta stycken och det hela blef en improviserad fest, men af ett intryck hvars minne länge skall qvarvara hos alla deltagande. Och i dag äro de borta, de nordiska sångtåglarne som kommo hit på en liten trip till Paris, som uppenbarade sig och försvunno lika hastigt som de kommo. I Paris talas aldrig länge om en sak, men jag är viss att hvar och en som haft tillfälle att beundra de uppträdande mästersångarne länge skall njuta i minnet af denna omvexling i pariserlifvets enformiga nöjen. Förmiddagen användes naturligtvis med nödvändiga förberedelser och tillrustningar för afresan. Kl. 2 skedde aflärden. Genom öfverenskommelse med vederbörande hade 3:ne vagnar ställts till deras disposition, så att de skulle få vara ullsammans under resan, hvarjemte del genom en särskild utgång släpptes ut på perronen före de öfriga passagerarne för att hinna sätta sig i oqvald besittning af sina reserverade platser. Genom åtskilligt dröjsmål för afstämplande at godset o. dyl. inträffade dock att ej alla hunno dit förr än andra mera punktliga passagerare tagit in åtskilliga enstaka platser ibland dem och att några studenter i stället fingo skiljas från vännerna för att söka sig plats hvar de bäst kunde. Signalpipan ljuder, tåget sätter sig i rörelse, en mängd svenskar som samlat sig på perronen uppstämma ett lefve för de afresande studenterna. MHurraropen besvaras från vagnarna, de hvita mössorna stickas ut genom fönstren och så länge tåget är i sigte hvifta de sitt vänliga farväl. Snart äro de åter på fosterjorden, återtaga sina vanliga sysselsättningar och hela pariserfärden är ett förbleknande minne, som jag dock tror länge skall stanna hos dem åtminstone, som måhända utan denna sångarfärd aldrig satt toten i verldens hufvudstad, denna hägring som alltid och allestädes för vår syn rullar upp så tjusande, lockande bilder, att vårt hjerta gripes af längtan till detta eden på jorden. Det är först på nära håll som dimmorna skingras, dunsterna upplösa sig och den nakna verkligheten visar helt andra re sultater. Men icke bör detta minska nöjet att hafva gjort en sådan resa, eller hur?